• ”Kinna” har fyllt 50. Foto: Fanny Miles

”Kinna” Björklund 50 år

Hon är mormor sex gånger om, har en egen raggarbil och har jobbat inom vården i 25 år. Hon heter Carina men är känd som ”Kinna”.

– Ingen säger Carina till mig förutom en morbror, säger den nyblivna 50-åringen och spänner ögonen i mig för att sedan le avväpnande och varmt mot mig. ”Kinna” Björklund är nyfiken, pigg och även då, nybliven 50-åring. Något hon bävat lite för.

Blev överraskad

– Ja, man är väl inte helt bekväm med att man nu blivit äldre men nu när jag fyllt och blivit överraskad av mina vänner med en fest så känns det ganska bra trots allt, säger ”Kinna” som inte har några ålderskrämpor förutom att synen inte är lika bra som förr.

– Jag har barn som fyllt 30 år och jag känner mig som jag är i deras ålder och det är även det som är det häftiga med att arbeta inom vården att man träffar många härliga gamla som även de känner sig som unga flickor när de spanat in någon stilig herre i matsalen. Jag älskar verkligen att arbeta inom vården och nu har jag jobbat i 25 år och trivs förträffligt med det, säger hon som numera kan titulera sig samordare inom äldrevården i Kärna.

Stationshuset i Skänninge

– Jag brukar ibland hugga i där det behövs och det är då jag förstår hur mycket jag verkligen älskar att arbeta inom äldrevården, berättar ”Kinna”. Hon bodde sina tre första månader i stationshuset i Skänninge därför att det var bostadsbrist och det var det enda som fanns att få. Senare köpte hennes farfar en fastighet på Lindengatan i Linköping och där bodde familjen fram till det var dags att börja skolan då man flyttade till Klockrike. En flytt som föranleder artikelförfattaren, som är uppvuxen i grannbyn Fornåsa, att ställa sig frågan – har vi setts som barn? Vi konstaterar att så kan det vara men vi pratar, med lätt nostalgisk ton om att Linköping har växt och förändrats.

Stökig men fick jobb

– Senare flyttade jag till Ryd när det var nybyggt och först gick jag i Alsättersskolan, som inte finns längre, och sedan gick jag på Tornhagsskolan efter det. Jag var lite stökig i skolan och fick faktiskt sluta i förtid och börja arbeta på en revisionsfirma. På den tiden kunde man göra så och det var verkligen bra. Jag fick en chans, tog den och har aldrig stökat sedan dess. Jag flyttade även hemifrån tidigt, blev mamma och sedan mormor, skrattar ”Kinna” när hon ska sammanfatta sin uppväxt lite kort. Hon började också hänga i raggarkretsar och har man en gång blivit biten av det här med tuffa och snygga bilar går det aldrig ur.

Impala från 1966

– Jag började så smått att åka runt på träffar med min förra sambo, efter att vi brutit upp så köpte jag en Impala från 1966, säger hon med stolthet i rösten och vi pratar länge om raggarkulturen som har gått från att vara lite sedd över axeln till att numer ha blivit en veritabel folkrörelse.

– Numera är det folk i 70 till 75-års ålder likaså ner till dem som är 18 år som håller på med bilar, gillar musiken och kläderna. Det är något som är tidlöst och klassiskt på samma gång, sammanfattar ”Kinna” Björklund, nybliven 50-åring.