• "Ateljén är min alldeles egna värld", säger Hasti Radpour. Foto: Dennis Petersson
  • Hasti Radpour har i detta nu en alldeles egen utställning på Östergötlands museum. Vår tidning har träffat konstnären för att prata om livet, svåra val och hennes brinnande intresse. Foto: Dennis Petersson
  • Att hon skulle bli konstnär var allt annat än säkert. Foto: Dennis Petersson

Ateljén är hennes egna värld

"En dag vill jag vara helt fri att skapa"

I en iransk familj är utbildning bland det viktigaste som finns. Ingenjör, läkare eller advokat, det är lämpliga karriärer, konstnär däremot, det är alldeles för osäkert. Trots en stor press från nära och kära följde Hasti Radpour sitt hjärta och valde den kreativa vägen, en väg som ledde henne till Sverige. Nu, nästan tio år senare, har hon fått ett permanent uppehållstillstånd och drömmer om en tid då ateljén är hennes enda arbetsplats. – Det är min alldeles egna värld", säger hon.

Innanför de tegelprydda fasaderna bakom resecentrum i Linköping har många konstnärer sitt tillhåll. Färgburkarna, penslarna, skisserna och tavlorna, allt finns här tack vare ALKA konstnärsförening. När Hasti Radpour kom till Sverige för snart tio år sedan var hon på jakt efter en ny chans, en chans att ta hennes skapande till nästa nivå. Medlemskapet och ateljén blev en oväntad biljett till en vardag full av möjligheter.

– Jag hade ingen aning om att någon sån här förening ens fanns, men när jag surfade runt på internet dök ALKA:s namn upp en dag. Jag tog med mina bilder, gick direkt till adressen och fick prata med konstnärerna som fanns där, och de var väldigt hjälpsamma, berättar Linköpingskonstnären och fortsätter:

– De var öppna och välkomnande och förklarade hur jag skulle göra min ansökan. Som tur var fanns en ateljé ledig, så ända sedan dess har jag haft den här möjligheten, vilket betytt oerhört mycket för mig.

Kändes omöjligt

Vägen till konstnärsföreningens dörr började redan i Iran och staden Sari vid Kaspiska havet. Hasti växte upp i en familj tillsammans med två bröder, där fadern jobbade som civilingenjör medan modern tog hand om barnen. Konstintresset fångade henne i tidig ålder, men att hon en gång i framtiden skulle kalla sig konstnär kändes under den perioden i livet som en omöjlighet.

– Det är ganska typiskt för iranska familjer att ha ett stort fokus på utbildning, att man ska studera under en lång tid, välja en säker karriär och på det sättet försörja sin familj. Det finns inte samma trygghet i Iran som här i Sverige, så därför ska man alltid välja det som är mest logiskt, säger Hasti och fortsätter:

– Jag var ganska duktig i skolan, så tanken var att jag också skulle bli ingenjör, men jag började som tonåring måla allt mer, utveckla mitt skapande och konsumera mer konst. När det sedan var dags att bli antagen till universitetet, vilket är väldigt konkurrensfyllt, var planen att söka till arkitektprogrammet, men så blev aldrig fallet.

Oväntat samtal

När telefonen ringde en dag var det Hastis musikintresserade kusin som fanns på andra sidan linjen. Likt henne själv var han osäker på sin framtid, han ville satsa på det han brann för allra mest men vågade inte ta steget helt själv. Därför ställde han frågan "Ska vi inte ge upp de här utbildningarna? Varken du eller jag trivs med dem."

– Det var ett svårt beslut att ta, många tyckte att det var ett dåligt val, men vi båda sökte och kom in på konstfack i Teheran, så jag är för evigt tacksam att han fick mig att tänka om. Det var helt fantastiskt att börja där, jag hade aldrig trivts i skolan tidigare, men där kändes allt helt rätt, det var min grej, det var verkligen min plats.

Flydde till Sverige

Strax efter den iranska revolutionen i slutet av 1970-talet flydde Hasti Radpours farföräldrar till Sverige, något som gjorde att hennes egna föräldrar tog samma väg nära 20 år senare. Konstnärsstudenten fortsatte sin universitetsutbildning, påbörjade sin master och trivdes i allra högsta grad med tillvaron, men när en ny president kom till rodret försämrades kulturens status i landet och många samhällskritiska konstnärer tvingades ut i världen för att kunna fortsätta att skapa i en trygg miljö.

 – Situationen blev hopplös och jag kände mig tvungen att lämna landet, det var sommaren 2007. Jag saknade min familj otroligt mycket, och jag var nyfiken på att se hur de hade det här i Sverige, jag hade hört så många bra saker, så det slutade med att jag flyttade hem till dem i Motala, berättar Hasti och fortsätter: 

– En dag efter att jag kom hit började jag att läsa svenska, det var väldigt surrealistiskt, men ett år senare fortsatte jag att utbilda mig på slöjd-, hantverk- och formgivningsprogrammet. Därefter satsade jag fullt ut på mitt konstnärskap, deltog i utställningar, utbildade mig på konstfack i Stockholm och skapade ett eget företag, något som resulterade i fler uppdrag.

Uppehållstillstånd

Nu, nära tio år senare, har konstnären nyligen fått sitt permanenta uppehållstillstånd. Beskedet var minst sagt efterlängtat och i fortsättningen kan Hasti känna ett större lugn och på det viset fokusera på att nå sitt långsiktiga mål, att ateljén ska vara hennes enda arbetsplats.

– En dag vill ja vara helt fri att skapa, att jag inte behöver tänka på pengar eller störas av praktiska saker. Det är vad jag tänker på nästan varje dag, och det är absolut inte omöjligt att nå dit, det är bara att kämpa och utvecklas hela tiden, säger hon och avslutar: 

– Ateljén är min alldeles egna värld. Även om jag inte målar händer det saker i mitt huvud, jag får nya idéer hela tiden. Skapandet är inget man kan tvinga fram, det måste få ha sin process.

 

Hasti Radpour

Ålder: 35

Bor: Ullstämma, Linköping

Familj: "Jag bor med min man och två katter"

Intressen: Dans (balett), böcker, resor och djur

Förebilder: Konstnären David Hockney

Favoritplats: "Att se nya platser"