• Leif Arvidsson med mångårig rutin från bandysporten konstaterar att lag och spelare försvinner men tycker det är glädjande att barn och ungdomar söker sig till sporten. Foto: Leif Larsson
  • Publikintresset för bandyn har minskat, att fler unga får upp ögonen för sporten kan vara en lösning. Foto: Pontus Lundahl/TT

Både hopp och bryderier inom bandyn

Hur ser bandyns framtid ut? Leif Arvidsson med stor rutin från sporten pekar på både faror och glädjeämnen. Som att klubbar försvinner samtidigt som många barn och ungdomar söker sig till bandyn.

Nyligen avslutades bandy-VM i Sverige med att Blågult tog guld. Publikmässigt dock ingen succé - och hur mår bandysporten egentligen? Är det en idrott för framtiden? Tidningen har träffat Leif Arvidsson, sekreterare i styrelsen hos Bandyförbundet Distrikt Mellansverige för att få svar. Leif spelade själv förr i tiden och är nu också involverad i Norrköpingsklubben Borgia i ungdomssatsningen skridskokul.

– I de fem östgötska klubbarna fungerar det bra och jag tycker de verkar må bra. I de fem övriga länen i distriktet är det olika. I Västmanland och Uppland ser det bra ut, där finns föreningar kvar. Det är sämre ställt i Närke och Värmland och i Södermanland finns bara två bandyklubbar kvar, flera har lagt ned, upplyser Leif Arvidsson.

Länsförbunden

Bandyn är inne i en omvälvning. Länsförbunden försvann för några år sedan och ersattes av sex distrikt.

– Länsförbunden hade spelat ut sin roll och det var svårt att få folk till styrelserna. Förbunden kunde inte heller påverka så mycket. Nu är det åter en översikt av organisationen, vi får se vad som kommer ut av den, påpekar Leif.

Trenden inom bandyn de senaste tio åren är att spelare och klubbar blir färre. Men det motverkas av en annan positiv rörelse.

– Överlag är det i Östergötland en ganska god tillströmning av barn och ungdomar till satsningen Skridskokul. Antalet ökar och det är glädjande. Barnen börjar i fem- till sex-årsåldern och börjar sedan så småningom spela i lag, konstaterar Leif.

Skridskofritis

Han berättar om en speciell insats för att göra det enklare för unga att ta sig till isen.

– I Uppsala har klubbarna gått ihop och åker ut med buss till stadsdelarna och hämtar barn till ett skridskofritis. Mellan 200 och 300 barn är med. Liknande koncept finns både i Motala och Karlstad. I Norrköping har det hänt några gånger att skolor vänt sig till oss i Borgia och vi har då kört skridskor och spelat bandy med eleverna.

De flesta har tyckt att det var roligt. För att hålla intresset i gång så krävs fler åtgärder.

– Det behövs fler konstfrysta isytor utspridda i städer och kommuner. Då kan fler barn ute i bostadsområden ta sig till en isbana och åka skridskor som kan vara ett första steg mot att börja spela bandy, ishockey eller lära sig konståkning. Med fler isytor ökar intresset, konstaterar Leif Arvidsson.

Publiktapp

Publikintresset för bandy har minskat, det visar siffrorna på VM och även i seriespelet. Inte enkelt att komma till rätta med. Att fler unga får upp ögonen för sporten är en lösning, bandyhallar en annan.

– Det behövs fler hallar för att sporten ska överleva på lång sikt. Samtidigt är det en tjusning att bandy spelas ute i både regn och rusk, i snö och i solsken, påpekar Leif och lägger till:

– Det finns inte mycket som är vackrare än en nyspolad is en solig dag i februari med snödrivor bredvid plan.

Leif Arvidsson avslutar med en dröm han har.

– Tänk att få ha en isbana mitt i stan i både Norrköping och Linköping, på Tyska Torget och Stora Torget. Det vore häftigt.