• Willy Smedbäck och schäfern Donna. Foto: Tommy Pettersson

Barnhemmen en svensk svart fläck

Wills Smedbäcks liv som film

Willy Smedbäck är ett barnhemsbarn. Ett av många barnhemsbarn som farit fruktansvärt illa av sin barnhemsvistelse och av det tvångsmässiga omhändertagandet.
Willy har under sina första sexton levnadsår tillbringat sin uppväxt under mer eller mindre vidriga förhållande på sex eller sju olika barnhem samt ett antal misslyckade fosterhemsplaceringar.

Willy vill berätta

Det finns inga Barnhem kvar i Sverige idag per definition och tur är väl det. Idag har vi en modern och förhoppningsvis mer human inriktning i det som Socialtjänsten kallar familjehem.
Fattigvårdsstyrelser och senare barnavårdsnämnderna hade ansvaret för dessa barnhem. När sedan tog landstingen och primärkommunerna tog över verksamheten för tvångsomhändertagna barn i mitten av 1940 talet skedde väl ingen nämnvärd förbättring.
Det är drygt 100 000 svenska barn som någon gång varit placerad på barnhem mellan åren 1950-1980. Berättelserna om vanvård började trilla in på 1990 talet och efter ett tag ansåg sig regeringen tvungen att tillsätta statlig utredning om vanvården. Vanvårdsutredningen initierades och man började samla in vittnesmål om folks erfarenheter av övergrepp och misshandel från sin tid i barnhem eller fosterhem.

Statlig ursäkt?

Willy Smedbäck är en av de som på senare tid har fått ersättning (skadestånd) från staten som ett slags ursäkt för vanvården. 
Regeringen försökte med efterföljaren till vanvårdsutredningen; Upprättelseutredningen 2011, föreslå hur upprättelser skulle kunna utformas för de drabbade.
Förslagen handlade om en process i tre delar; ett erkännande av det som hänt och en ursäkt, kompensation till dem som utsatts samt åtgärder för att förhindra upprepning.
– Jag var ett så kallat barnhemsbarn som fick skadestånd av staten. Jag har flackat runt i Sverige på 26 olika ställen varav på sju eller åtta ställen har jag varit placerad på barnhem eller i fosterfamilj, berättar Willy när han sitter i sin kolonistuga i Valla.
– Min stuga är mitt liv utan den skulle jag varit död. Jag har fört ett hårt liv men tack vare min kolonilott har jag hittat hem, säger Willy samtidigt som han försöker få schäfern Donna att posera för en bild i tidningen.

Kontakt sökes

Willy Smedbäck har bott i Linköping de senaste 21 åren och nu för han ett stillsamt liv i Valla. Men en sak vill han göra innan han får ro. Han vill berätta om sin fruktansvärda barnhemstid. Första gången han blev omhändertagen var när han var tre år. Omhändertagandet baserades på att fadern söp och att mamman inte kunde ta hand om de tre syskonen på grund av sin ledgångsreumatism.
– Mina släktingar ville från början ta hand om oss men de fick inte utan jag blev placerad på barnhem istället. Barnhemmet var ett skräckens hus för mig. Jag fick ligga i tvångströja i mina egna spyor bland annat och vi fick en del stryk också, säger Willy och fortsätter att berättar om de olika övergreppen på barnhemmen i Västervik och Linköping.
– Jag vill att folk ska få veta hur det var på dessa hem under den här perioden. Jag skulle vilja skriva en bok, utbrister Smedbäck som de senaste två åren har skrivit ned sina erfarenheter på sin mobiltelefon. Dessa anteckningar ligger nu till grund för ett filmmanus som håller på att växa fram i kolonistugan i Valla.

Jobbade på fosterhem

Willy jobbade hos en bonde, där han var fosterhemsplacerad som sextonåring, för femton kronor i veckan. Han fick arbeta alla sju dagar i veckan.
– Mitt sista fosterhem var som djävulens hemvist. Jag slet lika mycket som bonden gjorde för femton kronor i fickpengar.
Men idag mår Willy bra och när han pratar om sin kontakt med filmproducenten Håkan Bjerking lyser han plötsligt upp. Det var när hans ”Låtsasson” gav honom tre alternativ som han googlat fram det började spira ett hopp om en film. Willy valde alternativ två och en Kontakt togs i februari.

Inga tårar

Slumpen gjorde att han tog kontakt med Håkan Bjerking som har arbetat som regiassistent åt Alf Sjöberg, Jösta Hagelbäck och Hans Alfredson och han har regisserat bland annat ”Inga tårar” samt jobbat som producent i ett stort antal filmer som exempel ”En enkel till Antibes. Bjerking och Smedbäck sitter en dag i juli i kolonistugan för att finslipa ett manus som Håkan har skrivit.
– Jag tänkte att det lät intressant när han ringde till mig i februari. Willys berättelse har beröringspunkter med min släkthistoria, säger Håkan Bjerking vidare.
– Jag hade gjort en film som heter Inga tårar som handlar om min mors och fars uppväxt på olika barnhem. Willy tyckte om den filmen och han skickade sina telefonanteckningar till mig. Allt eftersom jag scrollade ned hans långa SMS grep hans historia tag i mig och nu sitter vi här och jobbar.
Samarbetet har gett ett hundratal manussidor till en långfilm. Nu återstår det att söka pengar och rollbesätta sedan blir säkert en bok också.