• Albin Correira, Johan Pettersson, Jennifer Flisborg och Tobias Eriksson framför målet. Foto: Sebastian Sjö
  • Tränaren Linda Morberg har taktiksnack med Johan Pettersson. Foto: Sebastian Sjö

Bollsport för synskadade

Sporten heter Goalball. Här spelar blinda och synedsatta med ögonbindel på lika villkor, och de kan nästan enbart använda sig av hörseln. I LHIF:s lag spelar både elitsatsare och nöjesspelare.

Inne i gympasalen på Tokarpshallen möter jag Linda Morberg, Linköping Handikappidrotts tränare i Goalball. De har precis satt igång med uppvärmningen.

– Sammanlagt är vi sju spelare i laget, men idag är det dock bara fyra som tränar, säger hon.

De fyra som tränar idag är Johan Pettersson, Jennifer Flisborg, Albin Correia och Tobias Eriksson.

Ögonlapparna på

Efter uppvärmningen börjar alla med att ”patcha”, det innebär att man sätter ett ögonlappsformat plåster över båda ögonen.

– Vanligtvis brukar vi bara spela med ögonbindlar, men nu har vi börjat träna inför SM, där alla måste använda patchar. Det behövs för att det ska bli lika för alla, säger Linda Morberg.

Även Johan Petterson som är helt blind måste använda patchar. Han är också en av de som spelar på elitnivå i landslaget, och satsar på OS i Rio 2016. Han börjar med att förklara hur sporten går till.

– Det är tre spelare i varje lag. På varje sida har man ett mål som är nio meter brett. Spelarna håller sig framför målet och kastar sedan en boll mot motståndarna som ska blockera. Bollen är ungefär lika stor som en basketboll och innehåller bjällror. För att orientera sig utgår man mycket ifrån målet och de snören som är fasttejpade på golvet, säger han.

En explosiv sport

Premissen verkar för den oinsatta ganska lätt. Kasta och fånga. Men det är en sport som tar tid att bemästra.

– Det är en väldigt krävande idrott. Många tror att det bara är att slänga sig efter en boll, men det är mycket taktik och explosivitet involverat. De som skjuter hårdast i tävlingarna kommer upp i 75-80km/h, då har man inte många sekunder att reagera, säger Johan Pettersson.

Få som utövar

Jennifer Flisborg blev intresserad av sporten efter en inbjudan av synskadades förbund 2007.

– Jag gillar att det är en lagsport. Den är ganska fysiskt krävande, vilket jag tycker är kul. Det är roligt när det är lite tufft. Tyvärr är det få som utövar sporten, framförallt är det få tjejer, fortsätter hon.

Trots att Jennifer Flisborg är med i damlandslaget så får hon inte vara med i mästerskapen.

– Ska man tävla i mästerskap så får man se högst tio procent. Jag ser kanske 25-30 procent, så det är lite för bra, säger hon.