• Robert Wells tröttarn aldrig på att spela. Foto: Emma Taube Sjöstedt
  • Jag spelar gärna i kyrkan och då helst med Sofia Källgren, berättar Robert Wells. Foto: Emma Taube Sjöstedt.

Boogie Woogie-kungen

Den 26 oktober kommer Robert Wells till Linköping och i år är det 25 år sedan den första spelningen med Rhapsody in rock ägde rum. Detta firar man med ännu en turné i konserthus. Som vanligt med Roberts mix av klassisk musik, rock n roll och boogie woogie.

Utsålda spelningar i Skandinavien, Kina och Storbritannien. 59 konserter på Dalhala (det regnade på 34 av dem) är några av sviterna efter 25 år i tjänst under Rhapsody in rocks flagga. Men all vår början bliver svår som det står i skriften.

80 i publiken, 60 på scenen

– På vår första spelning kom det runt 80 personer och vi var lite över 60 på scenen. Det var ett jättebra gig och det var ett väldigt drag. Ekonomiskt var det katastrof såklart men för mig hade det inte någon betydelse. På nästa spelning kom det drygt 100 personer och sedan var det dags för en spelning på Berns som tar 420 personer. Vi var såklart oroliga och lät telefonkedjan gå och till slut så hade vi fyllt stället. Påpassligt nog så hade jag lyckats boka in en tv-inspelning den dagen och sedan var stenen i rullning, säger Robert Wells och får det att låta som världens lättaste sak att lyckas med. Robert, eller ”Robban” som han kallas” är extremt ärlig när han säger att det viktigaste för honom är att få spela. Under vilka förutsättningar är sekundärt. Det är nog bara så en äkta musiker talar.

Jag är musiker

– Jag ser mig inte som artist, även om jag hade en kort popkarriär och var med i Melodifestivalen, så kände jag ganska snart att det var inte jag och det var det här jag ville göra. Varifrån jag fick idén till hela Rhapsody in rock vet jag inte. Det fanns inte något likande vad jag visste om i alla fall förutom ELO (Electric Light Orchestra) då, berättar Robert Wells som varit ”komphund” åt Jerry Williams, jobbar som kapellmästare åt Lill –Babs och suttit i orkesterdiket hos Bosse Parnevik och känt mig frustrerad. Då fick jag det bästa rådet jag fått – ”varje ton du spelar är viktig”- det fick mig att tänka till och ta mitt spelade på kanske ännu större allvar.

Charlie Norman

Under vårat ganska långa samtal dyker ständigt Charlie Normans namn upp. Under 15 år var det nästan som parhästar och det är klart att Robert såg upp till Charlie och att den gamle ärrade musikern ville ta sig an sin yngre pianokollega.

– Jag mötte Charlie genom hans son Lennie Norman som hade hört mig spela och bjöd in mig att vara med när de spelade på Kanarieöarna där de brukade spela sedan började vi spela tillsammans och allt som allt blev det många spelningar, några plattor och en väldigt massa annat roligt, avslutar Robert Wells som alltid är upptagen med att undervisa i piano, öva Chopin och lyssna på pubrock. Frågan är väl bara hur han hinner med...