Detta evinnerliga väder

Det var tvunget. I flera veckor har jag väntat på att skriva om ämnet - vädret. Det är dags nu.

Här går man och njuter av plusplusgrader och strålande sol, med all rätt efter en lång och hård vinter, men så kommer bakslaget. Man borde vara van. Det kommer väl alltid ett bakslag? Vi hade börjat bygga trall till och med. Så inställda på en varm, solig och härlig vår och sommar var vi att vi började bygga trall. Nu kanske sommaren återvänder dock så allt är ännu inte förgånget men visst är det bra retligt att packa fram sommarkläder, säga hej och tack till vinterkläderna, men ändå tvingas inse att man får rota fram halsdukar och vantar igen.

Jag skulle kunna problematisera vädret ännu mer. Se det ur en ännu större och säkert politisk kontext. Men jag håller mig till det personliga. Där kalla vindar och höstliknande regn biter sig in på bara skinnet och ger en känsla av uppgivenhet av att sommaren aldrig kommer att komma. Men den gör ju alltid det.

Vädret ger oss nordbor något att prata om i varje fall. Senaste lunchtimmen ägnades åt åtskilliga suck och kommentarer gällande vädret. Och kanske är det inte så konstigt. I Sverige är det mörkt mer än halva dagen, halva året. Men samtidigt, övrig tid är ljus.

Vill ni få lite känslosam värme bör ni läsa reportaget om paret Lindblad som driver Östenssons. Eller om gårdsmusikanterna som fick tillbaka jobbet. Fullspäckat nummer som vanligt. Heja solen!