En svidande påminnelse

Det första av de fyra ljusen har lyst upp våra hem och den högtidliga adventstiden har gjort intåg i kalendern. Då är det brukligt för oss krönikörer att skriva om julstressen, hävda att vår konsumtion är alldeles absurd och uppmana alla medmänniskor att tagga ner en smula, men för mig handlar den onödiga pressen och hetsen i december om något helt annat.

Man kan prata om en jul utan presenter, fet mat och orimliga krav, men när det väl kommer till kritan är det få som verkligen vill tumma på traditionen. Jag kom över ett textstycke på stora vida webben häromdagen, ett textstycke om det så kallade "decembergnället". Istället för att se det positiva kring denna mysiga månad klagar vi över alla möjliga företeelser, framförallt svårigheterna med att få tiden att räcka till, men det vi glömmer är att vi själva lägger ribban.

Julen behöver inte alltid handla om den hetaste elektroniken, den godaste julskinkan eller den mest spektakulära fasadbelysningen. Att umgås med sina nära och kära, koppla av och njuta av ledigheten, det är det allra viktigaste, något jag har lyckats komma underfund med.

Trots det kommer jag inte bort från julstressen, den där groende känslan i magen. Med den allmänna uppfattningen av att allt ska vara perfekt, och att julen annars är misslyckad, tänker jag på alla de människor som inte har några nära och kära, som inte har någon att bara koppla av med. De hade aldrig klagat över julen om de haft den möjligheten, men nu är högtiden bara en svidande påminnelse.