• Bo-Lennart Persson, kanske mer känd som Bolle Persson, är en riktig handbollslegend i Linköping. I 52 år har han varit sporten trogen. Foto: Dennis Petersson
  • Bo-Lennart Persson. Foto: Dennis Petersson

Ett liv med handbollen i centrum

I 52 år har han vigt sitt liv åt handbollen. Han var med och vann SM-guld två gånger om under IF Saabs storhetstid och är också den spelare som har varit klubben trogen under längst tid. Idag har han en lång karriär som tränare bakom sig, i flertalet klubbar i Östergötland, och jobbar som lärare på Birgittaskolan. Det handlar givetvis om legendaren Bo-Lennart Persson-Bindå. – Handbollen har gett mig så otroligt mycket, säger Linköpingsprofilen.

På en bänk, precis utanför spelargången i Linköpings Sporthall, sitter Bo-Lennart Persson-Bindå. Han har en halsduk på sig, blå- och vitrandig, en halsduk som självklart representerar hans stora intresse, nämligen handbollen. För 52 år sedan stegade han in i samma byggnad som vår tidning nu träffar honom, han fortsatte ner i den, till ytan, trånga b-hallen och mötte delar av storlaget IF Saabs ambitiösa styrelse. Tillsammans med mängder av andra pojkar delades han in i olika lag, därefter påbörjades en turnering som kom att bli inkörsporten till en minst sagt framgångsrik karriär.

– IF Saab skulle starta något som hette Knatteallsvenskan. Det var ingen som egentligen spelade handboll när man var så liten på den tiden, det fanns helt enkelt ingen organiserad verksamhet, men jag var intresserad av handboll, eller av idrott överhuvudtaget. Jag friidrottade och spelade fotboll i Kenty, men så kom den här chansen och jag kan inte sätta fingret på vad som exakt gjorde att jag tog den, men bra blev det i alla fall, säger Bo-Lennart, som till vardags kallas för ”Bolle”.

Första minnet

Som ett sätt att effektivisera rekryteringsprocessen till det svenska topplaget satsade IF Saab stort på ungdomsverksamheten. Den nystartade ligan var ett sätt att lägga grunden till utvecklingen, och flera spelare, däribland Bolle Persson, tog senare steget upp i A-laget, vilket bevisade att den nya verksamheten var lyckad. Den spännande Knatteallsvenskan gav vår profil hans första handbollsminne någonsin, ett minne som fortfarande sitter kvar.

– Jag kommer ihåg att Saab och Lugi skulle mötas i en allsvensk match och då skulle deras respektive lag i Knatteallsvenskan mötas i en förmatch. Det är mitt första riktiga minne, när vi sprang in tillsammans med spelarna och fick spela en match inför en massa publik här i sporthallen, det var väldigt häftigt, säger Persson-Bindå.

Barndomen

Han växte upp i stadsdelen Majelden, med en far som var mejerist och en mor som var hemmafru, som de flesta kvinnorna var på den tiden. Ibland jobbade modern extra som hembiträde eller i skolbespisningen för att dryga ut kassan. Sina nio år i skolan tillbringade Bolle på Ånestadsskolan, som under den tiden inte hade någon riktig gympasal, utan handbollen den spelades helt enkelt på rasterna med hård gummiboll, eller hemma på gården med garageportarna som mål.

– Jag hade en bra och harmonisk uppväxt tillsammans med två äldre bröder, säger han.

Tog sin chans

Några år efter Knatteallsvenskan, närmare bestämt 1968, vann Linköpingslaget sitt allra först SM-guld, året därpå var Bo-Lennart Persson-Bindå med och bidrog till att juniorlaget lyckades med samma bedrift. Efter det sensationella guldet fick han som 18-åring chansen att debutera på elitnivå, en chans han tog med råge.

– Till en början var man ju verkligen en nykomling, men jag kom in i laget på ett bra sätt. Min debut blev, för min egen del, väldigt speciell. Det är många som refererar till den fortfarande, berättar Bo-Lennart Persson och fortsätter:

– Det tog lång tid innan tränaren bytte in mig den matchen, men helt plötsligt sa han till mig ”nu är det dags”. Jag gjorde mig klar, sprang in på planen och tre sekunder senare hade jag gjort mål. Det blev en sån där grej som skapade stora rubriker i tidningarna vilket var väldigt roligt.

Klubben trogen

Efter några säsonger var han som gjuten i truppen och blev klubben trogen ända tills han la karriären på hyllan som 35-åring. Han hann med två SM-guld, fick uppleva föreningens absoluta storhetstid och axlade kaptensrollen under ett stort antal säsonger. Ingen annan spelare har varit aktiv i IF Saab lika länge.

– SM-gulden 1973 och 1974 är mina absolut största minnen från spelarkarriären, men även föreningens största minnen tror jag. Handbollen har gett mig så otroligt mycket, så många vänner och kontakter som jag nog aldrig hade fått annars.

Erfaren tränare

Engagemanget för sporten var långt ifrån slut när spelarkarriären avslutades, med omgående tog han nämligen över ansvaret för IF Saabs farmarlag Sascan. Därefter tränade han Ljungsbro HF, för att senare assistera tränaren Torbjörn Larsson i IF Saab. Tränarkarriären fortsatte i Linköpingslaget RP IF och Mantorps HF, vilka han har tränat i omgångar under 1990- och 2000-talet. Det sistnämnda laget var han ett stolpskott ifrån att avancera till Elitserien med. Idag är han engagerad i RP:s matcher och deltar i lagets tekniska möten, tränarkarriären, den avslutade han i ett av Ljungsbros framgångsrika ungdomslag P-91.

– Jag har hållit på med handbollen i fantastiskt många år, 52 måste det vara. På något sätt är tjusningen med handboll ärligheten, det gäller att ge och ta och det krävs att du ska vara snabb, smidig, stark och tålig, det finns så många olika komponenter att förbättra både som tränare och spelare. Jag kan verkligen se hur sporten har utvecklats genom åren, idag är det betydligt högre fart.

Bolles ledstjärna

Med hans naturliga ledarförmåga var det kanske inte så konstigt att han parallellt med karriären utbildade sig till fritidsledare och lärare. Efter examen har han uteslutande jobbat på kommunala skolor, allt från Skäggetorps skolan till Berzelius skolan, och under de senaste tio åren har han jobbat med elever inom autismspektrum på Birgittaskolan i Linköping.

– Att jobba med ungdomar har varit min ledstjärna från allra första stund. Det ger något tillbaka som är härligt, en dag är inte den andra lik kan man säga. Möten med människor är det som har präglat mig genom hela livet, säger han och avslutar:

– Jag kommer nog engagera mig för handbollen hela livet, det är ju så fantastiskt kul.