Filippa sömmar på stora drömmar i liten tvåa

Att det skulle bli mode och sömnad som gymnasieval för Filippa Strand Berg var självklart. Redan som liten sydde hon kläder åt dockor och nallar hemma i Ekholmen, även om det inte då handlade om någon direkt mönsterkonstruktion. – Nej, det var bara rent skapande skrattar hon. – Jag var sex år när jag fick min första symaskin. Ja, det var mormors gamla förstås, men sedan dess har jag sytt! berättar Filippa uppkrupen i soffan i den lilla tvåan på Storgatan som är hennes syateljé tillika hennes och pojkvännens hem.

– Mamma stöttade mig alltid och sa ”gör det du vill!” Så även om alla andra kompisar valde att söka till bredare gymnasieutbildningar stod jag fast vid mitt val och sökte till Ljunkan som den enda i mitt kompisgäng. Och det är jag så glad över! säger Filippa och berättar att hon ibland längtar tillbaka till den tiden. Till att skapa tillsammans med andra som brinner för samma sak och har samma intresse.

 

Hon sträcker sig fram över soffbordet, pressar långsamt ner kaffet i pressobryggaren och serverarar i stora klassiska koppar av märket ”Berså”.

– Jag gillar färg och form, säger hon och häller en skvätt mjölk i sin kopp.

 

Så tar hon en klunk av kaffet och fortsätter berätta att hon efter studenten 2010 började läsa slöjd, hantverk och formgivning på Linköpings Universitet, en utbildning som skulle vara i tre år. Men efter ett halvår insåg hon att den inte gav det hon tänkt sig och idén att starta eget dök upp.

– Jag hade ju alla grunder från gymnasiet, och jag var så sugen på att få börja skapa! berättar hon. Kanske var jag lite naiv, men jag gillar att testa på saker! Impulsiv är nog rätt ord. Tänker inte så mycket- bara gör! skrattar hon och fortsätter. Jag hade haft praktik på Misoui Vintage Clothing under gymnasietiden, och de blev mina återförsäljare liksom en butik i Stockholm, Tjallamalla.

 

Filippa sydde klänningar, toppar, kjolar och jackor som hon levererade efter hand till butikerna. Allt var unikt och i ett exemplar. Tanken på massproduktion kändes obehaglig.

– Jag tänker mycket på alla de fulheter som förekommer i modebranschen, säger hon och blir allvarlig. Hur mycket plagg som tillverkas av barn, i fallfärdiga fabriker och utan skälig ersättning. Och hur vi i västvärlden konsumerar kläder. Köper billigt, slänger, köper nytt. Jag praktiserade en gång på en stor klädkedja och fick se hur mycket som fanns på lager där. Hur mycket som fick reas ut, igen och igen. Kläder som ingen ville ha, och det nästan äcklade mig! säger hon. Jag vill inte vara med och bidra till det!

 

Det första året blev det mycket funderingar på hur hon skulle få ihop produktion och lönsamhet. Skapandet och hantverket i förhållande till produktionseffektiviteten. Det blev väldigt mycket jobb för nästan ingenting.

Resultatet blev att hon började plugga igen. Fristående kurser inom konst, och design, textil, färg- och formlära, resulterade så småningom i en kandidatexamen i konstvetenskap och visuell kommunikation.

 

Under tre terminer läste hon även textillinjen på Vadstena Folkhögskola.

– En fantastisk utbildning, säger hon och ler stort. Jag breddade mina grundkunskaper, men fick också lära mig väva, sticka, virka och till och med knyppla. Och det var så mycket roligare än jag trott!

Hon visar upp en jacka, ett otroligt hantverk, broderad med tjockt lovikagarn.

– Den här är jag riktigt stolt över!

 

Den sista terminen ägnade Filippa åt ett fördjupningsarbete och skapade en kollektion för att söka vidare utbildning.

– Textilhögskolan i Borås hade varit mitt mål under massa år. Jag hade sökt tre gånger innan och inte kommit in. Det underliga var att när jag nu fick ett positivt antagningsbesked så blev jag inte så glad jag trodde att jag skulle bli! Tanken på tre års studier till kändes inte rätt. Det blev som ett uppvaknande för mig; Att förutsättningar och drömmar kan förändras. Att det är viktigt att lyssna på sin inre röst och inte bara köra på av ren envishet. Jag blev faktiskt väldigt förvånad själv, när jag tillslut tackade nej till min plats. Men att veta att jag var en av alla hundratals sökande som blivit erbjuden en plats; det blev ett erkännande som var nog i sig självt.

 

Hon sätter sig tillrätta i soffan och drar upp benen under sig. Kaffet är uppdrucket och koppen tillbaka på sitt matchande fat på bordet.

– Mitt mål har alltid varit, och är fortfarande, att kunna försörja mig på skapandet. Att hitta en balans mellan jobb och fritid. Mellan skapandet som arbete och skapandet som hobby. Det är klart, någon gång i framtiden skulle jag vilja visa upp på Stockholms modevecka, men jag drömmer inte om värsta karriären egentligen. Men det vore najs med ett rum till, så pojkvännen står ut, skrattar hon och visar på bordet där symaskinen står redo bredvid pågående sömnadsprojekt.

 

– En hemmaateljé vore toppen! Jag provar alltid på mig själv så kläder åker på och av. Ibland sitter jag och syr i underkläderna. Så jag vill helst jobba där andra inte ser…! ler hon.

 

Idag har Filippa hittat sin egen designstil och varumärkesregistrerat sitt namn. Hon jobbar gärna med enkla avskalade modeller och plagg med mycket tyg. Helcirkelkjolar och vida byxor.

– Jag utgår ofta från tygerna, säger hon. Försöker se vad de passar till att bli. Jag gillar färger. Men det ska vara enfärgat. Möjligen grafiska, enkla mönster. Jag jobbar helst med återbruk och letar ofta second-handtyger. Både med miljön i tanken, men också för att kunna hålla ner priserna.

 

Vi pratar en stund om det där. Om balansgången i att ta betalt för sitt hantverk men samtidigt nå ut och få sälja. Det är inte enkelt. Än så länge säljer hon sina kläder på beställning via webshopen.

– Men jag ska kontakta några speciella bloggare, berättar Filippa. Det är ett bra sätt att synas. Och så är det dags att leta återförsäljare.

 

Det lyser i Filippas ögon när hon berättar om sin dröm. Hon har äntligen hittat en bra balans, med halvtidsjobb på Glitter, så att hon kan ägna resten av tiden åt företaget. Åt markandföring, webshopen och naturligtvis åt hantverket.

– Att vara företagare är kul. Det svåra är att ibland behöva be om hjälp. Där har jag att jobba med. skrattar hon. Jag vill gärna själv…!

 

Mirjam Lindahl