För kapten Persson är LHC hemma

"Det är här jag vill avsluta"

Han har något ogjort i Linköping, det kan han inte komma ifrån. Efter två SM-finalförluster kom centern tillbaka till LHC för att ta revansch, men i år gjorde laget återigen en bitter slutspelssorti. Nu, som 38-åring, har kaptenen kritat på för ytterligare en säsong, och målet är att en gång för alla avsluta på topp. "Vi ska ta det där förbannade guldet", säger Niklas Persson i en längre intervju.

Med träningstrunken över axeln möter Linköpingskaptenen upp vår tidning utanför hemmaborgen Saab Arena en kylig tisdag i april.

– Visst har vi semester, men jag måste se till att hålla igång kroppen så att den inte rostar ihop, skojar han.

För några veckor sedan tog säsongen slut, redan i kvartsfinalen. Brynäs blev för starka och kunde, om man analyserar serien, avancera mot guldet med ganska stora marginaler. LHC kom aldrig upp på den nivå som laget hade kapacitet för och även om Niklas Persson har massvis av slutspel på meritlistan har han aldrig varit med om en lika sur förlust. Han hade hoppats på så mycket mer.

– Vi hade byggt upp någonting i slutet av året som kändes bra och vi hade en otrolig tro på oss själva och ett grymt självförtroende i hela gruppen, så jag hade betydligt högre förväntningar än så här. Jag är här för att vinna, inte för att åka ur en kvartsfinal, men samtidigt vet man att den här ligan är oerhört tajt så har man inte sina bästa dagar eller får skador på flera spelare är det svårt att vinna, och det var nog det vi råkade ut för tyvärr, konstaterar kaptenen. 

Nytt kontrakt

Sedan uttåget har mycket hänt, spelare har lämnat och spelare har värvats, och dessutom har LHC-centern, nyligen fyllda 38 år, fått ett förnyat kontrakt, något han tidigt under säsongen signalerade att han ville. När han till slut satte sig ner med klubben för att förhandla gick det fort, det blir minst ett år till i laget han håller närmast hjärtat.

– Det som händer efter säsongens slut är att man tillsammans med laget, sportchefen och tränarna analyserar, pratar och utvärderar insatsen, sedan fyllde vi ett formulär med frågor som vi har jobbat med ett tag, frågor som ska hjälpa oss framåt, och när det är avklarat är det nästan som att flytta isär. Det är verkligen en speciell period, att ta farväl av flera arbetskamrater, säger Persson och fortsätter:

– Att jag skulle röra på mig inför nästa säsong var aldrig aktuellt. Det är här jag vill vara, det är här jag vill avsluta. Jag brinner för den här klubben på ett sätt som gör att jag tycker att jag har något ogjort här. Jag vill verkligen jaga det där guldet, och det vill jag göra här och ingen annanstans, och det var jag tydlig med tidigt.

Skridskorna på

Hur kommer det sig då att ishockeystjärnan från Nynäshamn vill bära det vita lejonet på bröstet? Låt oss ta det från början. År 1979 såg han dagens ljus för allra första gången och hade i princip skridskorna på redan vid födseln. Med en far som brann för sporten var det ingen högoddsare att sonen skulle ta samma väg.

– Det var egentligen aldrig något snack om vad jag skulle hålla på med, att jag skulle leva på det är en sak, det har jag aldrig haft någon press om hemifrån, men att jag skulle testa var givet. Jag har varit med i omklädningsrummet så länge jag kan minnas och finns med på gamla lagbilder redan som tre- eller fyraåring.

Missad möjlighet

Efter en smått turbulent tid i Stockholm, där han fråntogs chansen att spela tv-pucken, tog utvecklingen fart. Huddinge Hockey visade honom förtroende och gav honom en viktig push i rätt riktning, något han tog med sig när han fortsatte sin karriär på ishockeygymnasiet i Leksand.

– Att flytta in till Stockholm och de stora klubbarna var nog ett för stort steg för mig på den tiden. Leksand var ett alldeles utmärkt alternativ och passade mig bra i livet, och i den unga åldern kändes det dessutom tryggt att syrran bodde i stan. Jag fick faktiskt flytta in i lägenheten över henne.

Tvåvägscenter

Redan under gymnasietiden fick han göra sin första match med seniorlaget, sedan kom han att tillhöra föreningen i hela tolv säsonger. Med ishockeyprofiler som Torgny Bendelin, Anders "Masken" Carlsson och Per-Erik Eklund runt sig utvecklades han till den stabila tvåvägscenter han är än idag, med kvalitéer som gjorde honom till en ledande spelare i så väl LHC:s SM-finaler som Sveriges VM-guld år 2013, dessutom tog de honom till utländska klubbar så som CSKA Moskva och Rapperswil.

– Det största och bästa steget jag har tagit i min karriär var när jag flyttade ner hit, till Linköping. Jag fick börja ta större ansvar för min egen träning och min egen kropp, jag spelade med fantastiska spelare och varje dag var mer utvecklande än jag någonsin hade varit med om. Det var där och då min karriär tog fart på något sätt.

Stångebrodrömmen

Ända sedan han först bosatte sig på Östgötaslätten har han blivit kvar, och nu känns både staden och laget som "hemma". Att han skulle återvända till LHC efter utlandsäventyren var givet, men nu börjar tiden bli knapp. Nästa säsong är det dags att uppfylla drömmen som var så nära att slå in vid Stångebro för tio år sedan.

– Man gör allt för att kroppen ska hålla, och gör den det är det inget som säger att jag slutar om ett år, men jag ser det som en förmån att få spela ett år till på en plats där jag trivs och för ett lag som jag brinner för. I slutändan ska vi vinna det där förbannade guldet, säger Persson innan han avslutar genom att spekulerar om en framtid som hockeytränare, eller kanske expertkommentator, det får tiden utvisa.

Niklas "Pajen" Persson

Ålder: 38

Bor: Hjulsbro, Linköping

Familj: Fru och tre döttrar, 12, 16 och 20 år gamla

Intressen: Familjen, golf, bilar och sport

Karriärens största ögonblick: VM-guldet i Stockholm 2013

Förebild(er): Kenta Nilsson och Challe Berglund

"Jag vill verkligen jaga det där guldet, och det vill jag göra här och ingen annanstans"