Försök att förstå!

Jag är 14 år gammal. Under flera års tid har jag flytt från ett krig som har tagit mina föräldrar ifrån mig, som har splittrat min familj, som har splittrat mitt liv. Jag har förlorat tre fingrar på ena handen, utnyttjats för barnarbete i hemska förhållanden och spenderat mina nätter på smutsiga gator. Nu är jag i Sverige, och jag får inte stanna.

... Det handlar givetvis inte om mig, det har ni nog redan förstått. Jag har ju haft turen att födas i en kärleksfull familj och i ett land där krig är något man bara ser på tv:n. För mig är det omöjligt att förstå vad som försiggår i ett land där stridsvagnar, bombattentat och skottlossningar är vardagsmat. För mig är det omöjligt att förstå hur en tonåring kan fly, ensam och utsatt, över en hel kontinent och dessutom klara sig. Jag kan däremot försöka att förstå genom att lyssna till deras berättelser, något Östergötlands museum och konstkonsulent Lena Wiklund möjliggör med den nya, och minst sagt gripande, utställningen "Jag, här och nu".

"När jag kom till boendet i Norrköping var jag hoppfull, men efter flera månader fick jag mitt första utvisningsbeslut, några månader senare fick jag mitt andra. Nu är jag för ung för att skickas tillbaka, men om fyra år, när jag är 18 så får jag återvända till det land där mardrömmen började, där jag inte längre har något kvar".

Texten ovan är påhittad, men baserad på livsöden jag fått berättade för mig, och jag skäms. Hur kan vi ha ett sådant flyktingmottagande i Sverige? Kanske för att vi inte förstår? Vi kan väl åtminstone försöka?