• Ludmila Lagesson-Andrasko har utvecklat en helt unikt skapandeteknik under sina år som konstnär och forskare. Nu vill hon, när tiden återigen finns, visa upp sina många verk. Foto: Dennis Petersson
  • Konsten är ett "hur", inte ett "vad", för Linköpingskonstnären. Under våren kommer hon att hålla sin ateljé och utställningslokal öppen varje lördag. Foto: Dennis Petersson
  • Att måla "under glas" är en av hennes specialiteter. Foto: Dennis Petersson
  • Personporträtt är något hon också behärskar. Foto: Dennis Petersson
  • Hennes väggreliefer är unika på många olika sätt. Foto: Dennis Petersson

Hennes skapande är världsunikt

"Teknik och konst är två sidor av samma sak"

Konst och vetenskap, två vitt skilda ämnen? Inte för Ludmila Lagesson-Andrasko. Under en lång karriär som civilingenjör, deltagande i omfattande forskningsarbeten, har hon utvecklat en världsunik skapandeteknik med bland annat speglar och väggreliefer. Tiden har inte funnits för att sprida verken, men nu hoppas hon kunna nå ut till Linköpingsborna via sin ateljé och utställningslokal. – Linköping har blivit min stad, och jag önskar känna att den relationen är ömsesidig, säger konstnären.

Det finns i blodet, konstnärskapet, och att det blev just glas som Ludmila Lagesson-Andrasko skulle finna sitt uttryck i är ingen slump. Hon växte nämligen upp i en familj som härstammade från en glasbrukssläkt med anor från 1100-talets Schwaben och 1600-talets Böhmen, något som gjorde att barndomen, bosatt i det kommunistiska Tjeckoslovakien, var allt annat än enkel.

– Som tjeck fick jag på många sätt stryk för mitt efternamn och att jag härstammade från fel familj, vi förlorade nästan allting. Jag förbjöds att utbilda mig efter grundskolan till exempel, men när jag trots allt tog examen från konstfack förbjöd de mig att arbeta som konstnär, berättar Ludmila och fortsätter:

– Hemifrån hade jag med mig att teknik och konst är två sidor av samma sak, så jag sökte in på tekniska högskolan i Tjeckoslovakien, det var liksom det enda sättet att komma vidare, men när ryssarna "hälsade på" flydde jag till Sverige och fortsatte mina studier i Lund.

Politisk asyl

Tack vare Genèvekonventionen fick hon politisk asyl i Sverige, som kommunismens offer, men trots det stötte hon på fortsatta problem i sina försöka att satsa på konsten, något hon förundrades över.

– När jag kom till Sverige 1968 sprang alla konstnärer omkring och förordade kommunismen, något jag absolut inte kunde förstå. Jag klarade helt enkelt inte av det utan fortsatte istället mina studier på tekniska högskolan i Lund, berättar Ludmila.

Högteknologisk innovation

Efter två år var hon färdigutbildad civilingenjör och påbörjade sin långa forskarkarriär där hon så småningom träffade sin blivande man Verner Lagesson. Tillsammans flyttade de till Linköping, forskade på Saab och Linköpings Universitet och efter omkring tio år hade de utvecklat en högteknologisk innovation inom kemimättekniken, vid sidan av allt detta fortsatte hon att utveckla konstnärskapet.

– Konsten för mig är först och främst ett "hur", inte ett "vad", det gäller att söka nya sätt att se olika objekt. Med min speciella teknik gör jag bland annat glasmålningar, men också väggreliefer där jag använder spegelskärvor för att reflektera omgivningens ljus på ett unikt sätt, säger Ludmila och fortsätter:

– Nu vill jag fokusera på att sprida mitt konstnärskap på en lokal nivå, Linköping har blivit min stad och jag önskar känna att den relationen är ömsesidig, bland annat på konstens och vetenskapens vägnar. Därför har jag satsat professionellt på både min ateljé och utställningslokal.

Vill visa upp

Intill bostaden på Kobergsgränd har hon sina verk samlade, och nu, när tiden återigen finns, ska hon hålla sina utställningar öppna varje lördag under våren.

– Det kan vara lite svårt att hitta hit, då det ligger lite avsides, men jag hoppas jag får möjlighet att visa upp mina projekt, avslutar Ludmila Lagesson-Andrasko.