Krönika - Ny på Posten

Linköping är sannerligen staden där idéer blir verklighet. Ända sedan jag som 19-åring ett år efter studenten jobbade som journalist på Ålandstidningen har jag drömt om att återigen en dag få plocka fram kameran och anteckningsblocket.

Efter språkstudier i Uppsala och masterpraktik på Språkrådet där jag uppfyllde drömmen att få publiceras i Språktidningen, och dessutom i Dagens nyheter, är den nu verklighet!

Reporter är inget framtidsjobb, säger man. Papperstidningen är inte död än. Den lever i allra högsta grad, vilket tidningen du håller i din hand är ett bevis på.

Nu är det snart ett halvår sedan jag blev linköpingsbo, och jag har redan från dag ett känt mig som hemma. Delvis tack vare likheterna till studieorten Uppsala: här finns ån, studenterna och cyklarna. Och ett bubblande näringsliv. Det är en ära att få vara en del av den lilla storstaden som är på frammarsch. Uppsala passerade 200 000-invånaregränsen under min tid i staden och Linköping spräckte nyss 150 000-gränsen.

Linköping är precis lagom stort för att känna sig hemma men samtidigt inte bli lika igenkänd som på min hemö Åland med 29 000 invånare där alla känner alla och grannen är både mammas kusin och pappas kollega. Ön som livnär sig på turism och sjöfart tack vare taxfreen, färjorna och den sagolika naturen. För mig finns det inget bättre än att paddla mellan vackra öar med en stor picknickkorg i bagaget. Det är viktigt med perspektiv för att kunna njuta av både stad, landsbygd och skärgård.

Finns det något sätt att bli delaktig i en stad snabbare än att jobba som reporter i den? Det känns lite som att äga staden, ända tills man cyklar vilse förstås. Men det är nog också ett väldigt bra sätt att lära sig hur allting hänger ihop.

Jag är er nya krönikör här på Linköpings-Posten. Nu ser vi fram emot ett spännande år 2014!