Krönika vecka 24

Linköpings moderna historia visar att vi inte klarar oss på egen hand. Utan influenser från andra länder och inflyttade studenter hade vi inte varit den lilla storstad vi är i dag. I tider som dessa då uteserveringar och krogar fylls av brun- eller rödbrända människor är det inte alldeles långsökt att fundera hur det var förr – var allt bättre då? Troligtvis inte allt, om man gillar en levande stad.

På 1960- och -70-talet var Linköping ännu en småstad med omkring 60 000 invånare. Man växte långsammare än grannstaden Norrköping som då var storebrodern i den östgötska familjen. Där var kulturlivet mycket rikare och de försågs med teateruppsättningar, musikaler och biofilmer i högre grad än Linköping. Även krog- och restauranglivet låg i framkant.

Så sakteligen kom italienarna hit med sina pizzerior och piggade upp på 1980-talet. Samtidigt etablerade sig Linköpings universitet på allvar. I dag har de 27 000 studenter och 3 900 anställda totalt och omsätter miljoner. Universitetet och invandringen är två faktorer som tillsammans rekryterat rejält med nya linköpingsbor och som fått oss att på sikt växa till den 150 000-personersstad vi är i dag. Det var egentligen först på 1990-talet som vi fick gågator, nöjesgator och nattliv: snart kunde vi äta kebab, sushi och hamburgare och ta exotiska drinkar på hemmaplan.

Innan invandrarnas och studenternas intågande var innerstaden död - framför allt på sommaren. Svårt att tro när man strosar genom city i dag och ser uteserveringarnas folkmyller.