Krönika vecka 48

Vinterljuset besegrar mörkret

November är väl inte den mest uppskattade månaden på året, men likväl springer den snabbt förbi och snart är det december igen. Snön som landade för några veckor sedan smälte iväg lika snabbt som den kom, och de färgglada höstlöven är också sedan ett bra tag borta. Kvar står vi med dystra gråa träd, grå asfalt, grå himmel och förväntningar på årets stora ljushögtid.

Färglösheten skingras när Vinterljus kommer till staden. I år sträcker sig den väldigt uppskattade belysningsslingan från Trädgårdsföreningen via Elsa Brändströms gata, Kanberget och Kaserngatan till Tränggatan, Magistratshagen till Belvederen. Skaparna utmanar oss linköpingsbor att se oss själva och staden i ett nytt ljus, och se våra tankar förändras på vägen. Tänkvärt.

Visst blir man glad av att se de röda hjärtan som lyser högt upp i träden på Fridtunagatan. En stor kontrast mot det annars så färglösa. Och snart är det första advent och man får ta fram ljusstaken – något jag gjorde redan för ett par veckor sedan. Julen och dess mat går kanske att tröttna på, men juleljus och lysande ljusslingor känns nästan obligatoriskt i mörka tider som dessa.

Vinterljusen har inte bara en kulturell dimension. Den finns också till där för att vi ska känna oss tryggare. Upplysta områden tenderar skrämma bort onda viljor i vårt samhälle. Men i helgen hände något som inte får hända. En kvinna på väg hemåt överfölls av en man och drogs in i ett skogsparti där hon våldtogs. En dyster sida av samhället som förstås inte kan lösas genom att sätta upp färgglada lampor, men möjligen kan den vara en ingrediens mot ett tryggare och mer fridfullt Linköping.