• I sitt lilla röda hus skapar hon berättelser om kvinnors öden, sagor om väsen och trolldom, dikter och musik. Foto: Fanny Miles

Kvinnoöden i egna händer

I röda stan i Norrköping hittar man författaren Stina Nilsson Bassell. Bakom de röda väggarna, i det lilla huset på blott 86 kvadratmeter byggt 1918, lever och verkar hon tillsammans med sin sambo. Det är här hon fattar pennan och formulerar sina romaner, noveller och sin poesi – ofta är det kvinnoöden hon skildrar.
– Kvinnoöden ligger nära mitt hjärta. Främst de som har haft det svårt som reser sig och går, säger hon.
Hennes egen resa har varit känslosam. Som 27-åring drabbades hon av en stroke. Den var inte alltför allvarlig så Stina kom lindrigt undan. Ett år senare kom dock en stroke till som förlamade höger ansiktshalva. Det var år 1991.
– Jag hade läst journalistik på Bona folkhögskola och jobbade inom radio. Efter min första stroke fortsatte jag som journalist fast som frilans på halvtid. Efter andra stroken fortsatte jag att frilansa med radion på halvtid fram till 2001. Då började jag på Marieborg bildande och skrivande och blev sedan heltids sjukpensionär. Plötsligt fick jag en massa tid över till det egna skrivandet, säger Stina och skrattar hjärtligt.

Praktik i Zimbabwe

Stina är uppvuxen i Västervik men flyttade till Linköping som 13-åring. Efter en tur till Afrika, genom en Zimbabwe/södra Afrikakurs på Färnebo folkhögskola, landade hon så småningom i Norrköping. Det är en varm och social person man möter i författaren som låter skrivandet agera uttrycksmedel.

– Skrivandet har alltid varit en stor bit av mig. Jag har alltid haft block och penna med mig, säger hon.

Faiblesse för 1800-tal

Det finns mycket att prata om. Mycket att berätta. Allting går dock tillbaka till just det skrivna ordet. Tre romaner, tre diktsamlingar och tre sagoböcker - för både barn och vuxna, har det blivit genom åren. Senaste beviset på författarskapet är romanen ”I mjölnarens spår”.

Berättelsen börjar på 1930-talet hos Emma, en ung kvinna som minns sina ungdomsdagar från 1800-talet. Emma var ung och förälskad men giftes bort till en äldre man som misshandlade henne psykiskt och berövade henne sin frihet. Livets olycka tycks lägga sig som en filt över huvudpersonen tills en kvinna dyker upp och blir den enda livlinan i Emmas liv.

– 1800-talet intresserar mig. Kvinnornas liv främst och hur det har utvecklats från förtrycket som var då till hur det ser ut i dag, säger författaren.

Inspiration från Gotland

Berättelsen om Emma och den elaka husbonden kom till Stina under en semester på Gotland.

– Vi brukar åka till Gotland och just den här sommaren bodde vi på en gård. Där fick vi höra historien om storbonden som levde med en ung kvinna. Jag fick bilder i mitt huvud om hur hon hade haft det och det var svårt för mig att släppa det. Först skrev jag en kort novell om det jag fått höra. Novellen blev liggande ett tag innan jag bestämde mig för att fortsätta på den och skriva en roman i stället, berättar Stina.

Almlöf

I stället för att förlägga handlingen på Gotland tog hon historien om Emma till Fjärsbo, en plats utanför Åtvidaberg.

– Det var där min mormor växte upp. Jag känner mig som hemma i Fjärsbo och ville att handlingen i ”I mjölnarens spår” skulle utspela sig där, förklarar Stina. Hon häller upp en påtår och reser sig för att gå och hämta boken. Romanen är prydd av en landskapsmålning som strålar i gult och orange. Det är Bertil Almlöfs målning som fått stå som motiv. Originalet hänger i Stinas vardagsrum. Ett rum fyllt av minnen från resor med familjen.

Kärlek på perrongen

Stinas dotter har nyligen flyttat hemifrån så kvar i huset bor hon själv, sambon och katten Majsan.

– Jag mötte min man på perrongen i Norrköping. Jag skulle åka hem till Linköping och där stod en enormt vacker man. Vi pratade och jag fick veta att han läste på kulturvetarlinjen men jag tog aldrig hans namn. Ett tag senare praktiserade jag på Norrköpings Tidningar och lärde känna en person som också läste på kulturvetarlinjen. Jag fick via honom reda på vad den vackre mannen hette så jag tog fram telefonkatalogen och hittade honom där i, berättar Stina och strålar. Hon pratar med värme om den där mannen som blev hennes sambo.

– Jag fick min första hjärnblödning ett halvår efter att vi blev tillsammans. Han har stannat vid min sida genom alla bekymmer. Allt stämmer med oss. Vi musicerar, pratar och har liknande tankar. Det var aldrig tveksamt att det skulle bli vi, säger Stina definitivt.

Krydda för livet

Hjärnblödningen definierar inte Stina Nilsson Bassell. Det vill hon nog så gärna poängtera.

– Det kan vara nödvändigt att prata om min hjärnblödning eftersom den hände och påverkade mig men den får inte bli en egen story. Författarskapet är jag och stroken har blivit som en stark krydda, säger hon och skrattar hjärtligt. Hennes dikter och berättelser talar för sig själva. Inte vill hon klamra sig fast i ett fack utan skriver det som rör och berör henne. Romanerna om kvinnor, dikterna om livet och så sagorna där knäppheten får utrymme.

– Min sagovärld är en blandning av väsen och trolldom, fantasi och knäpphet. Det är det lilla som är det viktiga – en skön kontrast till dagens samhälle. Jag gillar att leva i den fantasin, säger hon. Kaffet är nästan uppdrucket. Det finns mer att lyssna på men för nu får kaffet avsluta samtalet i det lilla röda huset.