• 2016 var året då Magdalena Eriksson fick sitt stora internationella genombrott. OS-silvret i Brasilien kryddades med ett SM-guld som lagkapten för LFC. Foto: Dennis Petersson
  • 2016 var året då Magdalena Eriksson fick sitt stora internationella genombrott. OS-silvret i Brasilien kryddades med ett SM-guld som lagkapten för LFC. Foto: Dennis Petersson

Lagkaptenen som ledde LFC till toppen

Hon är en tvättäkta vinnarskalle, och har alltid varit. 2016 blev året då mittbacksgeneralen och lagkaptenen Magdalena Eriksson fick sitt stora internationella genombrott. Först var hon med under bragdresan i Brasilien, sedan ledde hon LFC till föreningens andra guld någonsin. Nu är siktet inställt mot de ädla medaljerna i fotbollsvärldens största turnering, Champions League. – Det finns många mästerskap och ligor att vinna där ute, säger hon.

Det var redan avgjort, matchen mot Eskilstuna United saknade betydelse, och för ett lag som redan känt smaken av guld kan det vara svårt att hitta den rätta motivationen, men inte om du har Stockholmsbördiga Magdalena Eriksson som lagkapten. Slutresultatet blev 5-0 och Linköpingsgiganterna gick genom Allsvenskan utan en enda nollpoängare, en perfekt säsongen för en mittback som älskar att vinna och hatar att förlora.

– Min pappa har berättat att han var tvungen att springa in på planen en gång för att bära av mig då jag vägrade att bli utbytt. Mitt lag låg under och jag ville fortsätta spela för att se till så att vi vann istället. Det var redan på femmannaplanen, så en vinnarskalle har jag nog alltid varit, säger Magdalena Eriksson och fortsätter:

– Jag har ofta otroligt svårt att känna mig nöjd efter en match, och det är klart det kan vara tröttsamt, men det är även en positiv drivkraft som gör att jag hela tiden vill utvecklas och göra allt för att vinna varje match. Ibland önskar jag dock att jag hade lite mindre krav på mig själv, och inte var en lika stor vinnarskalle, så att jag inte skulle bli så emotionellt involverad i allting.

Höjde pokalen

I lördags stod hon mitt på Linköpings Arena, med kaptensbindeln runt armen och laget i en mäktig formatering bakom ryggen. Med alla ögon riktade mot sig fick hon äntligen lyfta den åtråvärda pokalen som bär prinsessan Victorias namn. Vägen dit har varit allt annat än spikrak, en väg som började vid sex års ålder, i Enskede IK.

– Ända sedan jag kunde gå och springa har jag varit intresserad av sport, det finns många bilder på mig som liten då jag hade en boll i närheten. Jag tror att min pappa, som delade det intresset, kände ganska snabbt att fotboll var något för mig, så han startade ett flicklag tillsammans med några andra ledare där jag spelade tills jag var omkring 14 år, säger LFC-kaptenen och fortsätter:

– Min pappa har även varit en stor förebild för mig, just för att han var tränare under de tidiga åren av min karriär, men också för att han har hjälpt mig med så otroligt mycket under vägen. Han har varit väldigt avgörande i de val jag gjort.

Allsvensk debut

Steget från moderklubben togs till Hammarby, där hon redan första året genomförde flera träningar med a-laget, som då huserade i Damallsvenskan. Hon skolades om från mittfältare till vänsterback och fick som 17-åring göra sin första ordinarie säsong i Sveriges högsta liga, en säsong som slutade med degradering till Elitettan.

– Jag har alltid haft väldigt höga mål med allt jag gör i princip, och anledningen till att jag gick till Hammarby var ju att nå damlaget, så det var ju jättebra för mig att få den erfarenheten så tidigt. Jag kommer ihåg att jag mötte Ramona Bachmann i min första match, så då blev jag lite skraj, men det var nyttigt för mig, säger Eriksson.

– Säsongen med Hammarby var tuff, men det var nästan ännu tuffare att åka ur med Djurgården året därpå, då hade jag mer att bevisa. Nu i efterhand känns det nästan lite pinsamt att jag lyckades med nedflyttning två år i rad, men jag var fortfarande ung då. Till slut kände jag att jag var tvungen att leta mig ut från Stockholm till ett lag som både hade ekonomin och organisationen att hålla sig kvar på den högsta nivån.

Landslagsmeriter

Parallellt med karriären i klubblaget etablerade hon sig tidigt i landslaget. Från F15-truppen var hon med hela vägen till U-19 EM i Turkiet, där det blev svenskt guld efter en stor bragdinsats mot Spanien. Det var här hon först kom i kontakt med LFC:s tränare Martin Sjögren, som agerade hjälptränare under mästerskapet.

– Det var han som värvade mig till LFC vintern 2013. Jag blev väldigt lockad av staden, faciliteten på arenan, närheten till Stockholm och av Martin som tränare. Det kändes som ett bra och naturligt steg att ta, och det passade perfekt med den generationsväxling som föreningen genomförde just då, säger Magdalena och fortsätter:

– Det var tuffare och fler träningar än jag var van vid sedan tidigare, och runt omkring var allting så mycket bättre organiserat. Det första året gick jättebra, men sedan fick jag min första riktigt allvarliga skada, jag drog av mitt ledband. Det var tungt, men som tur är hade jag sökt in till universitetet det året, och det var nog bra för mig att ha något annat att tänka på under den perioden.

Blev mittback

Efter lite mindre än ett halvår var hon tillbaka och 2015 blev året då hon flyttades in till centrallinjen. Därefter tog hon en allt stabilare plats i a-landslaget och fick sitt stora internationella genombrott, något som kryddades med rollen som lagkapten i LFC efter Linköpingsikonen Charlotte Rohlin.

– Vi ändrade lite i vårt spelsystem inför den här säsongen, och vi kände ganska tidigt att vi fick betydligt bättre utdelning och insåg att det kanske var precis det här vi hade saknat.

Ungefär mitt i säsongen kom ett OS-mästerskap och knackade på dörren. Magdalena Eriksson reste med truppen till Rio de Janeiro, sedan skrev de svensk fotbollshistoria med sin silvermedalj.

– Det var en helt sjuk resa. Att vara med och slå ut USA, som inget annat lag har gjort i OS-sammanhang tidigare, var nog det absolut häftigaste. Att vi vann mot Brasilien, allt sånt var bara bonus.

Efter bragden fortsatte LFC:s säsong i samma anda och efter segern mot Rosengård var guldet i princip klart, ett guld de sedan kom att fira framför en tv i ett omklädningsrum.

– Jag skulle nästan säga att SM-guldet slår OS-silvret, just för att det är ett guld, man är nummer ett, men också för att vi har gjort en resa på tre år med ungefär samma spelare och blivit som en familj. Att få känna att en sån utvecklingsstege ger resultat är fantastiskt, säger hon och avslutar:

– Det är inte så att jag är nöjd nu när jag har vunnit SM-guld, utan det finns många mästerskap och ligor att vinna där ute, men jag har ett år kvar på mitt kontrakt här, och nästa år ska vi testa på spel i Champions League, vilket känns otroligt häftigt och inspirerande.

Magdalena Eriksson

Ålder: 23

Bor: Vasastan, Linköping

Familj: Sambo

Intresse: Golf, musik och tv-serier

Musiktips: Simon and Garfunkel, Bruce Springsteen och Laleh

Tv-serietips: House of cards, Homeland och Game of Thrones