• Caroline Johnson känner sig hemma på Campusvallen där hon kör hårt för nya famgångar. Foto: Julia Kimell

Linköpings nyaste elitlöpare

Linköpingstjejen Carolina Johnson har bara friidrottat i två år men har redan nått stora framgångar. På junior-SM knep hon tre guld inom loppet av två dygn. Hon har redan tävlat i NM och VM, men siktar in sig på fler starter och större prestationer.

Jag möter Carolina på Campusvallen som ligger på smidigt joggavstånd från hemmet i Valla. Höstsolen lyser lite försiktigt och det är lite kallt i blåsten som viner in på stadion.

– Det brukar alltid blåsa här, säger Carolina och slår sig ner på den för henne så bekanta arenan. Här spenderas många timmar i veckan, och hon har precis avslutat ett löpteknikspass i UF-företaget Spring med Carro. Hon vill så gärna sprida sina kunskaper och sin drivkraft.

– Jag försöker vara tydlig med att det här är för alla nivåer. Alla kan springa och tycka att det är roligt. Med bra kondition klarar man vardagen så mycket bättre också. Jag älskar att träna för att kunna prestera, annars hade det inte gått såklart.

Bara hon själv styr

Carolina läser tredje året på Katedralskolan, och kombinerar företagandet med löpandet. Idrott och skola går hand i hand.

Paradgrenarna är många, men hinderlöpning är väl det starkaste esset i rockärmen. Hon löper allt mellan 800 meter till 3 000 meter på bana, och nu till hösten börjar terrängsäsongen också där hon tävlar i 4-10 kilometer.

Det anmärkningsvärda är att nu 18-åriga Carolina drog igång sin satsning först när hon var 16 år. Men hon kommer från en riktig idrottsfamilj och har tidigare ridit och spelat fotboll. Hennes pappa var proffs inom squash i flera år.

– Det är det som är så bra, att jag får hjälp hemifrån. Jag ville ha något att satsa på till 120 procent, där det bara var upp till mig själv. Tidigare har jag haft ett lag eller en häst som också måste prestera. Jag ville utmana mig själv till att ta ut mig.

Kändistränare

Styrketräningen coachas av LHC:s tränare Lars Törnholm och Meraf Bahtas tränare, Ulf Friberg i Göteborg, sköter resten av träningsupplägget på distans. De har daglig kontakt och ibland åker hon ner och tränar med det gänget.

Förra säsongen var hennes första och hon var något av ett wildcard. I förra månadens NM fick hon silver på 3000 meter hinder efter att ha blivit omspurtad på sista hindret. Ni kan ju gissa vem som blev revanschsugen efter det.

– Nu min andra säsong vet jag mer vad jag kan förvänta mig. Jag kvalade till junior-VM redan i maj och på SM-helgen fick jag tre guld i U20-klassen. Tiden på 1 500 meter hade gett mig medalj i damklassen och tiden på 3 000 meter hinder är den tredje snabbaste juniortiden någonsin. Det finns så mycket kvar att ta av, det är så lärorikt att det finns något nytt att utvecklas på hela tiden. Det var en intensiv helg!

LiU elit har en träningsgrupp som Carolina ibland är med i men mest kör hon själv – klockan är hennes coach.

– Det handlar om disciplin. Jag vet vart jag vill. Då är det bara att köra. Jag brukar sätta upp ett hårt tempo från början och inte spara mig. Jag är en sådan himla vinnarskalle och ger mig inte. När jag under SM efter två tuffa guldlopp fick dra hela loppet i motvind persade jag med 20 sekunder. Då kändes det bra att ha kämpat så mycket.

Nära och kära i ryggen

Familj och vänner tycker förstås det är jättekul att det går så bra för henne. Utan dem i ryggen tror hon inte hon hade kunnat vara där hon är i dag.

– De peppar och ger stöd, kraft och energi. På tävlingar är stödet mest på distans via sms.

När man kör så hårt som Carolina gör är det förstås viktigt att låta kroppen vila också. Träningen är upplagd i perioder som är lugnare och tuffare.

– Hur mycket man än vill kan man inte köra på max hela tiden, balansen måste finnas där. Jag vet hur viktigt det är med vila och hur gott den gör mig men jag tränar tusen gånger hellre än vilar. Jag behöver tänka långsiktigt – det är inte nu jag ska vara bäst.

Långa och korta mål

De närmaste målen är terräng-SM som hon hoppas på att vinna, och så vill hon kvala till NM och EM i december.

– Det klarar jag nog! I början när jag var ny på det här blev jag ständigt förvånad över mina framgångar. Man står still om man inte drömmer. Och ja, visst finns det OS-drömmar. OS 2020 är jag 24 år, en ålder då man är på väg till att bli som bäst.

Hon avverkar i snitt 6-7 mil i veckan och under lågsäsong ökar det. När hon inte tränar kopplar hon av med kompisar eller reser. Gärna i USA. Ett resande som med fördel kombineras med löpsatsandet.

– Jag är social och älskar att vara med kompisar. Under min 11-åriga fotbollsperiod var jag lagkapten men nu syns min individuella sida. Det blir fokus på en sida åt gången.

Framöver vill hon fortsätta och se hur bra hon kan bli inom löpning. Efter det vill hon bli chef, men träningen kommer hon aldrig släppa.