Linköpingshjärta

Lars Winnerbäck är Linköping, Linköping är Lars Winnerbäck. Hans betydelse är omöjlig att mäta, men han ger staden ett hjärta, han ger oss något att vara stolta över, han ger oss en identitet. Man kan tycka att dessa gärningar är nog, men stjärnan själv är av en helt annan åsikt.

Håkan Hellström och hans Göteborg, Kent och deras Eskilstuna och så kan vi nämna Millencolin, hjältarna från Örebro. Nästintill varje stad har en kulturbärare, en artist som står i bräschen och visar kärlek för sin hemvist, och Lars Winnerbäck gör just det. Det nyinstiftade Nyponpriset är en blytung kärleksförklaring, han vill betala tillbaka, men jag tror det finns mer substans under ytan. Kanske ser han en problematik.

Förra året var det de fenomenala kulturarrangörerna på Babbettes Kafferi och Bageri som fick ta emot priset och de tillhörande tusenlapparna, i år var det konsertfixarna Kaj Sivervik och Patrik Lindecrantz. Dessa pristagare ger staden liv, de ger natten en puls och sätter Linköping i centrum, något som verkligen behövs.

För det är precis som Sivervik säger i en kommentar efter utmärkelsen, att han möttes av en stad fylld av ölhävande personer som drömde om något bättre, utanför Linköpings gränser. Vi vill uppenbarligen äta hela kakan, men samtidigt ha den kvar. Vi lyfter ogärna ett finger på egen hand, men vi kräver allt som oftast att andra ska göra det.

Om man tycker att Linköping saknar något, gör något åt det. Så in i bövelen lata kan vi väl inte vara.