• Max Wahlund hittade tron som vuxen. Hela livet har han jobbat med att, som han själv säger, stå ut. Foto: Fanny Miles
  • Utsikt över Domkyrkotornet från kontoret. Foto: Fanny Miles
  • "Jag gillar att sjunga och då sjunger jag verkligen ut" sa Max och begav sig till fredagsmässan. Foto: Fanny Miles

Med tro i livet och uppgivenhet inför världen

En glad och välkomnande hälsning. En kaffe i det öppna fikarummet i stiftskansliet och en sol som står högt på himlen utanför fönstret. Här har Max Wahlund jobbat som kommunikatör i ett år, lika länge har han bott i Linköping.

Vi slår oss ner i det tomma fikarummet. Max börjar berätta sin livshistoria direkt.

– I höstas fick jag veta av en läkare att jag led av dystymi, en lågintensiv depression. Det innebär att jag har ett nedsänkt normalläge i mitt psykiska mående, förklarar han oinlindat med ett leende över hela ansiktet.

– För mig har hela livet gått ut på att hitta sätt att stå ut för livet är rätt hemskt egentligen, säger Max, fortfarande med ett snällt och ärligt leende.

Uppgiven över livets helvete

Det – leendet - knockar en litegrann samtidigt som ett oerhört mod syns. Det kanske måste finnas där hos någon som inleder ett samtal med att berätta om det egna psykiska måendet. Snart förstår man dock varför. Det psykiska måendet är ju trots allt ens följeslagare.

– Känslan av att livet är lite av ett helvete har jag haft sedan förskolan. Minns att jag som sjuåring undrade hur de som gick i trean har stått ut!, säger Max. Han säger det med sådan inlevelse och på något tvistat positivt sätt att vi skrattar åt det.

– Det är främst en uppgivenhet jag känner över att mycket i livet är så smärtsamt. Jag har det bra men oerhört många människor lever i misär. Jag lider inte personligen men det är lätt att känna att världen är fyllt av så mycket lidande för så många människor. Lite så som Ivan säger i bröderna Karamazov. Världens bästa bok, den måste du läsa!

Firade födelsedag i Taizé

Med en journalistutbildning i botten fick han jobb på Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och blev senare redaktör för TV4 nyhetsmorgon.

Det var inför 35-årsdagen som vändningen kom.

– Jobbet som redaktör på TV4 var kul men stressande. Jag hade inget liv utanför jobbet och jag drack mycket. Den sommaren skulle jag fylla 35. Jag var ensam men ville såklart inte vara själv på min födelsedag. Min mamma hade pratat om Taizé (by i Frankrike med en ekumenisk kommunitet. reds. anm.) så jag åkte dit för att spendera sommaren där, berättar Max.

Olidlig tystnad

Gudstjänst tre gånger om dagen, bibelundervisning, sångstunder och andakt. Max köpte hela konceptet trots att han vid den här tidpunkten inte var troende.

– Det var en del av paketet så jag hoppade på. Men det var en sak jag inte klarade av och det var att man skulle sitta i fem minuters tystnad varje dag. Jag trodde jag skulle förgås av den förbannade tystnaden. Jag var ju van att fylla varje ledig stund med att dricka öl och titta på spansk ligafotboll, säger Max.

– Jag hade läst nånstans att man kunde försöka samtala med sitt undermedvetna, så jag tänkte att jag skulle pröva det. Det funkade bra tills några andra i salen började hosta och harkla sig. Jag blev urförbannad och jag föreställde mig hur jag gick till attack mot dessa förstörare, berättar Max. Det var då det vände. Den natten funderade han över hur han kunde lämna Sverige, där han inte hade någon att fira sin födelsedag med, åka ut i Europa, sätta sig på ett kloster och bli förbannad på de enda människorna han hade omkring sig på sin födelsedag.

– Jag var ensam för att jag enbart såg till mina egna intressen. Hela natten låg jag och tänkte på hur rutten jag var, säger han allvarligt.

Bikten

Dagen efter talade han med en präst.

– Det var en engelsk präst som sa att Gud förlåter allt, vilket jag tyckte lät jättebra – om det bara vore sant! Men hur skulle jag kunna veta det? Då sa prästen "Motsatsen till att tro är att veta. Detta kan vi inte veta. Däremot kan vi, om vi vill, tro det. Men det är helt upp till oss om vi vill göra det". Aha, tänkte jag, det har han ju rätt i! Man kanske skulle pröva? Jag valde att testa och det började hända bra grejer, säger Max.

Besviken på tron

Med ett öppnare sinne återvände Max till jobbet på TV4 men skinnet hade börjat ömsa och han stannade bara ytterligare ett år. Nu var det dags för något helt tvärtemot den kontroll, uppsikt, överblick och stress som jobbet inneburit. Nu var det dags för den ekumeniska kommuniteten på Bjärka Säby. Två år spenderade han vid slottet utanför Linköping innan han flyttade tillbaka till Stockholm, redo att söka sig till yrkeslivet igen.

– Jag återvände till Svenska Dagbladet där jag stannade i tre år, berättar Max.

– Jag blev besviken på kristendomen ett tag och sökte mig därför till buddismen. Under ett år bodde jag på ett buddistiskt tempel i Bordeaux i Frankrike, säger han.

Efter det året bestämde sig Max för att drygt 40 år gammal flytta hem till mamma i Bromma.

– På klostret träffade jag många från Asien, där det är mer vanligt att hela familjen, flera generationer, bor tillsammans. De har en annan förmåga än vad jag hade att uppskatta äldre familjemedlemmar, så jag lät mig inspireras av dem. Jag föreslog det för min mamma. Eftersom jag varken hade jobb eller pengar var hon tveksam och undrande. Men jag hade bestämt mig för att följa hennes regler till punkt och pricka. Då kunde hon slappna av och vi hade verkligen en fantastisk tid tillsammans, berättar Max varmt.

Till Svenska Kyrkan

En vän från Bjärka Säby hörde av sig till Max med tipset att en vikarierande kommunikatör söktes till Svenska kyrkan, Linköping stift.

– Biskop Martin Modéus attityd var avgörande för att jag skulle ta jobbet. Han har en fantastisk inställning till livet och människan, säger Max omedelbart.

- Oerhört tolerant och positiv. Om jag är Ivan i Bröderna Karamazov – den grubblande - är han Aljosja – den som gör gott.

I dag bor Max i Skäggetorp och cyklar dagligen till jobbet där kontoret blickar ut mot Domkyrkans torn. Han lever självvalt ensam, tittar på NHL och äter glass på fritiden.

Tvåsamhet har aldrig varit något för Max – för det är han alltför instabil. Det erkänner han rakt och ärligt. Men relationen till tron verkar stå fast.

- Biskop Martin brukar tala om "bedjande och sökande" människor snarare än "troende". Det passar bra in på mig, säger Max.

Fakta: Max Wahlund

Ålder: 43 år

Familj: Stor och kärleksfull

Gör: Kommunikatör och pressekreterare Linköping stift

Uppvuxen: Bromma

Bor: Skäggetorp

Fritid: Spelar schack, kollar fotboll och NHL. Gillar att äta glass.

Otippat: Har dansat tango med Mona Sahlin utklädd till Madonna

Musik: Guided av Syster sol, Life av Dub incorporation och Utkast till ett brev av Lars Winnerbäck.

Litteratur: Dostojevskij. Det är allt. Tänker inte rekommendera någon annan.