• Kyrkomusikern Mark Falsjö håller ett fast grepp om räcket men står tryggt bredvid en skyddsängel. Foto: Julia Kimell
  • Det är många tangenter och spakar att hålla reda på för en orgelmusiker, men Mark Falsjö har förstås koll. Foto: Julia Kimell

Njuter av tystnaden – förutom när han spelar

Orgelslav. Så står det på Mark Falsjös Facebook-sida. Han är organisten och kyrkomusikern med glimten i ögat. I fyran sattes han i Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm för att undervisas i sång och gehör. Det bara råkade bli musik. Egentligen var det matematik och biokemi som var favoriterna innan orgeln kom i vägen. – En del säger att matte och musik står nära varandra. Jag drillades till vansinne och gjorde precis som lärarna sa. Jag var egentligen inte särskilt intresserad, och vid fjorton års ålder ville jag börja läsa till biokemist, men någonting hände och jag började spela orgel. Efter gymnasiet sökte jag till musikhögskolan i Stockholm i stället och kom in bland 110 sökande till åtta platser. Konkurrensen var hårdare på den tiden.
Sedan dess har han spelat på, och försökt sluta tre gånger, men dragningskraften mellan orgel och Mark är för stor och han kommer alltid tillbaka.
Tack vare en elektronisk orgel byggd för övningsbruk som han införskaffade för 31 år sedan behöver han inte ens uppsöka en kyrka varje gång han övar.
– Det är en stor förmån att ha största hobbyn som yrke och kunna sitta hemma i raggsockor och öva på fingerfärdigheten. Ljudet brukar jag sänka så mycket det bara går. Det muskulära minnet behöver sitt, men det låter inte bra när det inte är på riktigt.

Fördelaktigt län

Förrättningar, konserter, bröllop... orgeltillfällena är många och tack vare kollegorna är det lätt att planera sin tid.
– Konkurrensen om tjänsterna kan variera, det är kring domkyrkorna och Stockholm som många organister samlas som flugor kring en komocka. Ute på landsbygden däremot är det oerhört svårt att få sökande och vikarier.
Alla orglar är olika både till utseende, rymd och klang och kyrkorna likaså, en spännande utmaning enligt Mark. Det är mycket luft att fylla här i Linköpings domkyrka till exempel, och ljudet blir som allra starkast just där man sitter och spelar.

Öronbedövande

– Ibland kommer ljudet ut genom en jätteglugg högre upp, och då kan det vara praktiskt om överföringen från tangent till piporna är elektrisk, då kan man placera spelbordet exempelvis på kyrkgolvet. Det kan ta lång tid att spela in sig på en ny orgel och småpanik kan uppstå. Vissa tangenter är jättetunga att trycka ner.
För det mesta behövs en assistent som vänder notbladen och följer två blad med samtidigt är det inte så kul.
Och visst händer det att han spelar fel även annars, men då låtsas han som ingenting, ”det är inte alltid felslag hörs där mitt i jättegröten”.
Noterna är bara ett stöd. Mark läser noterna som i en bok och visionerar ut hur det låter. Övningen ligger mest i muskelminnet.

Piano ger variation

Jag frågar Mark vad han tycker om den enkla orgelmelodi som brukar spelas i hockeysammanhang.
– Åh, jag skulle gärna vilja ha det som jobb. Eller tänk att få ha jobbat på stumfilmsbiograftiden. Schlagers på piano är jättekul, det brukar jag spela för pensionärer – en härligt skön kontrast mot tyngre orgelmusik.
Han har en programidé om att ha en kväll med ”orgelgodis” där han spelar klassiker som Eine kleine Nachtmusik, Snövit, Starwars... kända låtar som inte hörs så ofta och som egentligen inte hör hemma på orgeln.
– Det finns nästan inga musikhandlare med en öppen butik nu för tiden, men på 70-talet köpte jag extremt mycket noter och har tack vare det ett vitt bibliotek – ett klokt drag. Mina favoriter har många decennier på nacken. Det bästa är fransk senromantik och tidig modernism 1870-1950. De stora franska orgeltonsättarna visste precis hur man kan krama musten ur en orgel.

Närmare hem

Tidigare bodde Mark i Kisa och frilansade.
Då bodde han i princip i bilen. Nu jobbar han en 75-procentig tjänst i S:t Johannes församling och har bara femton minuter till jobbet.
När han trivs som bäst sitter han vid en perfekt orgel med perfekt akustik och spelar det han tycker om.
– I en liten kyrka med träväggar låter allt illa i hur du än gör. Det ska finnas ett klangrum för att låta bra. Då trivs man bra, och jag tror det märks i spelet. Man märker när jag är i toppform. Jag har spelat i 44 år, så lite rutin har jag minsann.
Överlag är Mark väldigt nöjd över att han följde sitt kall.
– Jag har ett bra jobb och en bra bostad. Det är så bra det bara kan bli. Snart är det pingst och då får jag spela mina älsklingsstycken här i domkyrkan på pingstdagen, annars är det stiltje. För närvarande är jag lite speltrött efter många konserter de senaste åren. De kräver mycket förberedelse och anspänning.