• Ruben Länne stoppar Max Hogner. Foto: Sebastian Sjö.
  • Jonas Bergman Larsson passar Ruben Länne. Foto: Sebastian Sjö
  • De tre musketörerna: Jonas Bergman Larsson, Ruben Länne och Max Hogner. Foto: Sebastian Sjö

Rugby i Linköping

En sport för alla

Linköpings Rugbyklubb bildades som en farmarklubb till dåvarande elitserieklubben Trojan i Norrköping. Sex år senare ställde Linköpings Rugbyklubb herrar upp i dåvarande division 1 som eget lag.

Till en början var det mest studenter som var aktiva i klubben och det tog ända till 2007 innan man satsade på en stabil klubb med egen lokal prägel. Samma år nådde klubben sin topp, då de kvalade in i allsvenskan. Klubben har ett herr-, dam och ungdomslag.

Om sporten

Många har en bild av rugby, men få vet de egentliga reglerna. Kortfattat kan säga att det är en brittisk bollsport med normalt 15 spelare per lag. Planen är stor som en fotbollsplan och på kortsidorna har man något man liknar vid ett upphöjt H som mål. Sedan får lagen göra ”försök” i vilket man tar poäng om man tar sig till den andra kortsidan med bollen utan att bli stoppad. Lyckas man med det får man göra en målstraff, det vill säga man får försöka sparka bollen mellan målstolparna för ytterligare poäng.

– Som skydd kan man ha susp, tandskydd och ett kuddaktigt skydd för kroppen, men det har inte vi, säger Ruben Länne.

Länne är en av de skämtsamt så kallade tre musketörerna som består av Ruben Länne, Jonas Bergman Larsson och slutligen Max Hognar.

För alla

– Jag har testat många bollsporter, men där har oftast teknik stått i vägen. Här i rugbyn får jag verkligen utnyttja min fysik, säger Ruben Länne. Det är det som är bra med sporten, alla typer har sin plats i rugby, menar Länne.

- Vi har ju mer snabbheten som vår grej, flikar Jonas Bergman Larsson och Max Hognar in.

Matcher

Linköpings Rugbyklubbs herrar tränar två gånger i veckan med speltränaren Kenny Simpson.

– Det har väl inte gått jättebra än med våra matcher. Tror vi har förlorat mer än vad vi vunnit, berättar Länne.

- Men, man spelar för att det är kul, avslutar Max Hogner.