• Cecilia Åsberg har många nytänkande tankar om genus och hur fördomar styr oss. Foto: Julia Kimell
  • Cecilia Åsberg är biträdande genusprofessor på Linköpings universitet. Foto: Julia Kimell

Ser genus i en vidare kontext

Cecilia Åsberg är biträdande professor och docent i genusvetenskap, men det är långt ifrån det enda som behandlas på Tema-instutionen på LiU där hon till vardags arbetar mellan arbetsresorna till när och fjärran.

– Jag som jobbar på Tema genus delar korridor med Tema Vatten och miljö, och så har vi även Tema Barn, Tema Teknik och social förändring som grannar. Det är en livlig och tvärvetenskaplig miljö, som jag älskar! De femton senaste åren har vi satt oss på kartan och vi har många internationellt hotta namn på vår institution, säger hon där vi sitter i parken utanför Tema-huset bland vårens första strålar. Vi hamnar mitt i naturen med harar och fåglar och nyutslagna krokusar vid våra fötter.

Området genusvetenskap är så mycket mer än kvinnligt och manligt och forskningen har mycket att ta i beaktande. Till exempel är benskörhet ett jätteproblem inte bara för kvinnor liksom hjärtattack inte bara drabbar män.

– Våra kulturella antaganden om genus kostar liv, säger Cecilia med emfas. Män glöms bort när den kulturella föreställningen om benskörhet är att kvinnor drabbas. Samtidigt dör kvinnor av hjärtattack eftersom vi tror det bara drabbar män. Genusforskning utvecklar avancerade analysmetoder för att förstå hur vi blir som vi blir, lever och dör, i kultur och samhälle. Fältet är nuförtiden så himla brett och går att använda till att lösa viktiga samhällsproblem. I mitt fall handlar det mycket om samtidskultur, etik och identitetsskapande, hur vi ser på vetenskap och hur vi ser på naturen: ser vi den som en resurs att exploatera eller är vi en del av den? Forskningen är viktig, och det känns värdefullt att vara med i diskussionen.

Pionjär

Under Cecilias studietid läste hon kulturvetenskapligt program, med historia som huvudämne tillsammans med filosofi, konst- och litteraturvetenskap. På den tiden fanns det inget som hette genus – utan ämnet kallades kvinnovetenskap och gick bara på halvfart.

– Det blev ändå ett bra utbildningspaket. Jag har alltid varit intresserad av genusdimensionerna i historia, filosofi, teknik och populärkultur och blev superglad 1999 då jag blev antagen till forskarutbildningen vid Tema Genus! Programmet var faktiskt ett riksdagsbeslut. Det fanns ett uppdämt behov i hela landet och det var sjukt många som sökte. Det är det fortfarande, vilket säger något om att forskningsfrågorna inte direkt har uttömts.

Cecilia blev första skandinav att doktorera i genusvetenskap. Direkt efteråt fick hon ett treårigt lektorat i Holland, vid anrika Utrecht universitet. Tillsammans med en svensk kollega fick hon forskningsmedel för ett postdokprojekt och undervisade studenter i genusvetenskap och nya medier.

– Där lärde jag mig jättemycket genom att undervisa. Det är så viktigt att lära sig ställa relevanta och insatta frågor. Det är dagens studenter duktiga på. Just ifrågasättandet präglar nog min egen forskning också. Jag går loss på folks olika kompetenser och på hur kunskaper kan ställas mot varandra för nya resultat och nya frågor.

Inkludera alla

Samhällspåtryckningar och inte minst kvinnorörelsen under 60- och -70-talen banade väg för dagens genusforskning. Vi glömmer ibland att det som ”kvinnosakskvinnorna” stred för har blivit allmängods och självklart i dag. För många är det givet att ha rätt till dagis och att kvinnor själva ska få bestämma om de vill föda barn eller inte. Så var det inte för bara några decennier sedan.

– Jag tror inte vi riktigt förstår hur mycket olika feminismer har förändrat världen. Vi tror också ibland att jämställdheten redan är ett faktum i Sverige, men statistiken är väldigt dubbeltydig. Man började tidigt lägga till kvinnor i historieböckerna och ställa frågor om kvinnors representation, men fortfarande är blott 20 procent av våra professorer kvinnor. Jämställdhetsutvecklingen går sjukt långsamt, och ibland bakåt.

– Det finns lika många feminismer som det finns feminister. Det är också en poäng i det hela, och en mångfald jag gillar. För mig i jobbet är feminism inte en given ståndpunkt utan en skattkista av teorier och analytiska förhållningssätt. Det är en rik forskningstradition. Men det kan bli lite konstiga diskussioner ibland när folk är omedvetna om att synsätten kan variera.

Kärlek på jobbet

Sin sambo, den tvärvetenskaplige biokemisten Peter Nilsson hittade hon när hon kom tillbaka till Sverige. Han hade forskat i Zürich och hon i Utrecht.

– Rektorn förde oss samman kan man säga, säger hon med ett skratt. Vi fick flotta positioner som ”framtidens forskningsledare” på Linköpings universitet samtidigt och läste ledarskapskurser ihop. Jag som är så intresserad av naturvetenskap hade plötsligt en livs levande naturvetare framför mig att brottas med. Vi är bägge väldigt snälla, drivna, nyfikna - och olika, vilket är väldigt spännande, både utmanande och produktivt, när vardag och jobb flyter ihop.

Det blir mycket resande i jobbet och hon får säga nej rätt ofta till konferenser och inbjudningar.

– Det är kul med en sådan rikedom. Jag träffar intellektuellt spännande människor. Jag hittar inspiration överallt i världen. Eftersom jag jobbar väldigt mycket försöker jag göra skillnad på jobb och hemma, så när jag är ledig är det 100 procent Elsa som gäller för oss fast några procent går nog till katten också.

 

FAKTA Cecilia Åsberg

Gör: Biträdande genusprofessor, forskare, lärare och handledare vid den tvärvetenskapliga och samhällsorienterade Tema-institutionen på LiU.

Utbildning: Fil. Mag. i Kulturvetenskap (historia, filosofi, konst- och litteraturvetenskap).

Ålder: 40 år.

Född: I Halmstad, men uppvuxen i Eksjö.

Bor: I Linköping ute på landet men nära universitetet – perfekt!

Familj: Sambon Peter Nilsson, snart 4-åriga dottern Elsa, eller Krokodilia som hon själv kallar sig ibland, samt katten Nisse 8 år.

Intressen: Vår vilda trädgård och att träna nya tricks med min katt. Vetenskap, konst och populärkultur i alla dess former. Teveserier säger mycket om samtiden.

Senaste resa: Malmö och Odense, i arbetets tecken.

Drivkraft: Nyfiken feminism. Mina doktorander. Livet. Det är så spännande att se hur allt är sammanlänkat.

Förebilder: Mina kollegor på Tema Genus.

Favoritplats i Linköping: Hemma ute på gården - ett utbyggt torp med älgar runt knuten. Det är så skönt att på somrarna ligga i hängmattan, måla om eller påta i landet.

Partytrick: Att visa upp katten Nisses hundtricks.