Tålamod lönar sig

I snart 20 år har jag drömt, många andra betydligt längre än så. Vi har sjungit, jublat och svurit, slängts mellan hopp och förtvivlan, och vi har alltid, iallafall innerst inne, stått upp för vårt lag. Är det vår tur i år? Ja, jag tror faktiskt det. 

För min egen del började det någonstans i början av 2000-talet, när jag följde med min far på hockey i anrika Stångebrohallen. Han hade följt LHC sedan starten, från division ett till Elitserien, en fantastisk resa som få supportar får vara med om, och en resa som blir allt svårare med en allt mer stängd högstaliga.

Mitt stora intresse väcktes några år senare, när Mikael Håkansson, Fredrik Emwall och Johan Bülow var några av stjärnorna, sedan minns jag givetvis Finlandsdominansen när bland andra Jussi Taravainen, Jyrki Välivaara, Mikko Peltola, Fredrik Norrena och Sami Torkki bar det vita lejonet på bröstet. Det var en rolig tid.

Därefter har jag upplevt finalsäsonger, bottennapp och inte att förglömma, Arlbrandts räddande skridsko. Allt detta gör att drömmen fortfarande lever, och även om vi supportrar älskar att klaga när det går dåligt har vi banne mig ett hejdundrande tålamod, något Tangnes och Co. visat lönar sig.

LHC är inne i en formtopp, och jag kan inte minnas att toppstriden har varit så här jämn på många säsonger. Frölundas maskineri knakar, Växjös form har avtagit och Skellefteå är inte mer än människor. Jag tror guldchanserna är stora och jag hoppas, inte minst för alla grymma supportrar, att drömmen vid Stångebro slår in.