• Charbel Gabro har sovit sida vid sida med flyktingarna på Lesbos. Nu vill han tillbaka för att göra ytterligare insatser. Foto: Kajsa Nilsson

Tar humant ansvar på Lesbos

Nyligen var en grupp personer från Norrköping och Nyköping på den grekiska ön Lesbos för att hjälpa till i arbetet med att ta emot flyktingar. Charbel Gabro och Rawad Nissan berättar om död, förtvivlan, humanitet och längtan efter trygghet.

Tolv personer beslöt sig för att till slut göra slag i saken och åka till Lesbos. Bilden på treåriga Aylan Kurdis som cirkulerat i media senaste tiden var det som avgjorde det hela.

De tillbringade fyra dagar på det grekiska turistparadiset Lesbos som nu fungerar som flyktingmottagning. Att flera i gruppen talar arabiska skulle visa sig vara en stor fördel. Det var i de humanitära handlingarna, samtalen, som de gjorde mest nytta. Ett särskilt starkt samtal var med Charbels släkting som gick igenom det värsta tänkbara.

– Mina släktingar åkte med båten. Den havererade och den 25-årige sonen i familjen omkom. Många fler miste sina familjemedlemmar. Vi såg inga döda människor under tiden vi var på Lesbos men fick höra att 40 personer försvunnit under de dagarna, berättar han och tillägger att ingen skulle åka med båtarna om det inte vore för att det inte fanns något annat alternativ.

– Det är ohållbart i länderna. Alternativen är att dö där eller ta skräckfärden över havet. De vill inget hellre än att komma tillbaka till sitt hemland, säger han.

Överfulla båtar

När de överfulla båtarna närmar sig stranden hoppar människor av i ren lycka. Där behövs hjälp för att få alla i säkerhet på land, med en värmande filt om kroppen. Många är åksjuka och andra så chockade att de inte kan andas.

Väl i de stora flyktinglägren fortsätter berättelsen. Efter en lång promenad på ungefär en timme slussas människorna in i olika läger. Barnfamiljer får tält medan andra ligger på hårt underlag under bar himmel. Några i det svenska gänget valde att sova så en natt.

– Underlaget var hård betong och det gick inte att sova mer än 15 till 20 minuter åt gången. Det går inte att förklara hur det var i lägren. Vi bet ihop när vi var där men nu några dagar senare är vi så omtumlade och har gråtit massor. Människornas ansikten spelas upp framför en när man vaknar. Jag har fått perspektiv och stor tacksamhet för det liv vi lever här.

Kylan kommer

Ju kallare det blir desto större är behovet av hjälp. Charbel Gabro och Rawad Nissan och deras gäng samlas under rubriken ”Gränslöst mänskligt” och har redan nu planer på att återvända till Lesbos, gärna i december eller januari. De har redan stort stöd från lokala företag och för samtal med ett flygbolag för att kunna genomföra resan. Nästa gång vill de att 100 personer ska åka och göra en insats. På Facebook uppdateras löpande om gruppens arbete.

– Nu när kylan kommer är det ett stort behov av strumpor och vinterkläder. Vi köper grejer från handlare på Lesbos, inte här. Inte lika många turister åker till Lesbos längre och därför vill vi stötta de lokala aktörerna, säger Charbel Gabro och uppmanar alla att göra ett enkelt test för att känna hur människorna på Lesbos känner.

– Blunda i en minut och föreställ dig hur det vore att inte kunna se. Det ger en procent förståelse för hur flyktingarna på Lesbos känner sig i förvirringen och i att inte veta var man är. Klart vi måste hjälpa till. Det här handlar inte om fattigdom. Det handlar om desperation och maktlöshet.