• Anna Lindh, informationschef på Helikopterflottiljen i Linköping, är nyligen hemkommen från Afghanistan. Black Hawk helikoptern är dock sig lik. Foto: Fanny Miles

Tillbaka i stan från Afghanistan

Fasta steg längs den raklånga asfalten inne på Malmen. Den anrika militära flygplatsen visar sig från sin bästa sida idag. Höstens vindar biter inte hårt då solen spricker igenom och skapar lekfulla sommarskuggor på marken. Anna Lindh är tillbaka på sin plats som informationschef på Helikopterflottiljen efter tjänstgöring i Afghanistan och såklart, semester på hemmaplan. – Det är lite ovant att vara tillbaka men jag kommer nog snart in i det, säger hon och skrattar till.

Vi slår oss ner vid ett par bänkar i solen utanför kontorsbyggnaden där Anna huserar i sin arbetsroll. Över taken syns helikoptrar men det är knappt att Anna reagerar längre.

Sedan 2011 har hon haft tjänsten som informationschef men i november 2013 flyttade hon arbetsplatsen till Mazar-e-sharif och basen Camp Northern Lights i Afghanistan.

–Jag har i många år känt att det vore ytterligare en dimension i mitt arbete om jag fick arbeta med kommunikation under helt andra förutsättningar. Att även i mitt yrkesval få göra en insats. Den tjänst jag fick innebar att jag var informationsansvarig för den svenska styrkan i Afghanistan. I största möjliga mån skulle jag visa vår vardag och verklighet, berättar Anna.

Förberedelserna inför resan var tuffa, både fysiskt och psykiskt. Utöver den kroppsligt tunga grundläggande soldatutbildningen prövades hennes psyke då den nya tjänsten innebar att vara ifrån sambon David och sonen Charlie under långa perioder.

–Det gick bra att vara ifrån dem. Jag var orolig över hur min son skulle reagera men alla som fanns runtomkring mig försäkrade mig om att han är en trygg pojke och att allt skulle gå bra. Min sambos stöd hjälpte mig och peppade mig. Första omgången var jag iväg 10 veckor och när jag landade på Arlanda och kom ut genom portarna så kom tårarna så fort jag såg Charlie, säger Anna när hon tänker tillbaka.

Hoppfull utveckling

Tiden i Afghanistan gav Anna hopp, trots att kriget tagit över landet.

–Jag fick förmånen att åka runt och se stora delar av den bit av landet där den svenska styrkan har verkat. Jag fick träffa både svenska och afghanska kollegor och jag fick träffa befolkningen. Afghanistan är ett fattigt land som lider oerhört mycket men samtidigt finns det så mycket hopp. Barn med skolväskor som kan läsa och skriva, havande kvinnor som får vård. Det går långsamt men det går framåt, säger Anna övertygande.

Närhet till befolkningen

De primära uppgifterna för den svenska styrkan innefattades av civil militär samverkan samt rådgivning och stöd till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Annas roll som informationsansvarig medförde att hon skulle finnas på plats, mitt i händelsernas centrum. Hon var aldrig rädd även om hon förstod allvaret i att befinna sig i ett krigsdrabbat land. En händelse minns hon väl.

–Vi var ute på fotpatrull i Mazar-e-sharif. Jag hade kameran med mig och massor av barn hopade sig runt mig för att de ville vara med på bild. Det var på något sätt en härlig känsla. Det var kallt, fuktigt, fattigt men ändå hade barnen möjligheten att skratta och le, säger Anna.

Balans mellan det militära och mänskliga

Hon pratar gärna och varmt om befolkningen i Afghanistan. Där lägger hon hellre samtalet än på kriget.

–Min uppfattning är att befolkningen, i det område svenskarna verkar, är så vana vid att militären finns där, på gott och ont. Självklart möttes vi ofta av granskande blickar och många ville inte att vi skulle korsa deras gårdar med vapen på oss. Det respekterade alla. Vi pratade mycket med befolkningen för att höra hur de uppfattade sin omgivning. När vi patrullerade till fots i stan, gjorde vi det utan hjälm. Det gjorde oss mindre hotfulla och mer mänskliga, berättar hon. Hon kisar mot solen en stund innan hon tillägger:

–På nyheterna hör man nästan bara om talibaner men det är ändå ett land som sakta men säkert gått framåt på flera områden.

I renoveringstagen

Nu är hon på svensk mark igen. Tillbaka hos familjen och huset på landet som håller på att renoveras. Inga stridssflygplan som hovrar över huvudet, inga militärer som patrullerar på gatorna.

Vi rör oss mot helikoptrarna. De står alltid beredda, redo att ge sig av vid insats.

–Några av våra helikoptrar har varit i Afghanistan och av den anledningen är det också bra att jag har befunnit mig där och fått en relation till området. Nu har jag också sett hur mina kollegor från Helikopterflottiljen arbetar under insats vilket underlättar mitt arbete här på hemmaplan, förklarar hon.

Ifrågasatt som mamma

Asfalten på landningsbanan är varm av eftermiddagssolen. Nästan som av automatik kommer frågan upp om hur det är att arbeta som kvinna i en mansdominerad värld. Anna funderar en stund innan hon ger ett tydligt svar.

– Inom Försvarsmakten är vi kvinnor en minoritet och det kan jag känna av. De gånger jag blivit ifrågasatt vet jag dock inte om det berott på att jag är just kvinna, civilanställd eller något helt annat. Eller så är det bara mina egna hjärnspöken och krav på mig själv som spelar mig ett spratt. Ett tillfälle där jag däremot blev tydligt ifrågasatt var i min roll som mamma när jag bestämde mig för att åka till Afghanistan. Ofta var det dessutom andra kvinnor som ifrågasatte. Men istället för att tvivla så blev jag mer peppad av det. Jag ville visa att det inte behöver spela någon roll om man åker som mamma eller pappa. Det är klart jag har saknat mitt barn men jag visste att han hade det bra och man behöver inte göra saker jobbigare än vad de är. Dessutom var det skönt att hitta tillbaka till yrkespersonen Anna. Jag tror att jag var en bättre, eller i varje fall roligare mamma när jag kom hem då jag plötsligt hade enormt mycket energi att ge Charlie, berättar hon.

Bullbak och lantlig idyll

Anna pratar direkt och koncist med en gnutta glädje och charm i rösten. Det är konkreta besked om yrket och avslappnad melodi när hon pratar om sin familj och deras hus. Trots renoveringsbehoven märks det att det finns så mycket glädje i huset.

–Vi är verkligen inga hantverkare, varken min sambo eller jag men vi har plöjt böcker och pratat med hembygdsföreningar och byggnadsvårdsbutiker om hur ett gammalt hus bäst bevaras. Jag ser mig själv stå i ett kök med skira gardiner och baka bröd i en vedeldad ugn, säger hon och skrattar över framtidsvisionen. Kanske blir det så en dag. Drivkraften och ambitionen är det i varje fall inget fel på.