Varför klagar jag?

Även om det framkallar svordomar, orsakar förvirring och försenar din efterlängtade hemkomst är det inte läge att klaga. Att nya bostadsområden växer fram i takt med att vägar rustas upp och nya rör tar plats i marken är alltid något positivt. Linköping växer, och eftersmaken kommer att vara god, men kanske hade en bättre planering varit möjlig?

Jag har kommit på mig själv ett antal gånger de senaste veckorna, pustande och frustande bakom ratten, irriterad över rödljusen, grävmaskinerna och bilköerna. Inte vid ett, utan vid tre tillfällen har jag svängt in på Östgötagatan från Vasavägen, även om jag egentligen vet att leden är oframkomlig. Ibland verkar det som att bilen drar sig till byggtrafiken, liksom automatiskt, men anledningen är ju givetvis att Linköping växer så det knakar, och det är ju allt annat än negativt.

De där rödljusen, grävmaskinerna och bilköerna, som jag på min väg genom staden, muttrar över, är ju egentligen något som borde bidra till jubel bland oss Linköpingsbor. Med fler bostäder och bättre infrastruktur ökar möjligheterna till att vara en stad där idéer blir verklighet, och det ska bli fantastiskt spännande att se hur stadsbilden ser ut inom några år, när bland annat Övre Vasastaden och Vallastaden når sina slutgiltiga stadier.

Trots allt ställer jag mig frågan om alla dessa byggnationer och vägarbeten verkligen behövde ske exakt samtidigt. Jag saknar kunskap inom området, men kunde man inte spridit ut projekten istället för att förvandla hela staden till en arbetsplats?