• Ellika Kyndel framför en av graffitiväggarna som fortfarande finns bevarad från högstadieprojektet. Foto: Julia Kimell
  • I och utanför museet trivs Ellika Kyndel, som vill knyta ihop stad och museum på ett ännu mer välkomnande sätt. Foto: Julia Kimell
  • Ellika Kyndel och en av de ensamkommande flyktingungdomarna - en utställning som pågår just nu. Foto: Julia Kimell

Vill att museet når ut till fler

Museiinspiratör, tycker Ellika Kyndel vore en bättre titel på henne. För det är det hon älskar: att engagera andra att ta del av kulturskatterna. Och det behöver inte alls ske på traditionellt sätt.

– Jag började nyligen använda mig av ”konstkossan”, en ko i papier mache som man kan måla som man vill. Många tycker sig sakna förmågan att skapa. Då ger jag dem en kossa och låter dem pimpa den precis som de vill. Det är frigörande att med fria tyglar göra om den med färg, tyg och paljetter. Det viktiga är att man bara sätter igång, för resultatet blir underbart!

Det är nu sju år sedan hon började jobba på museet, och firar fyra år som pedagog. Just nu pågår ett projekt om ensamkommande flyktingungdomar, vars utställning hade premiär för ett par helger sedan.

– Jag blir gripen av deras historier. Jag är så imponerad över att de var beredda att ge sin historia till mig. De förstår att de är en röst åt alla ensamkommande ungdomar och gör skillnad, men det finns även en skam. Det är svårt. De har heller inga föräldrar att vända sig till så jag får en mammaroll.

– Jag känner så mycket för utsatta ungdomar i utanförskap och ville göra något. Museet ska vara en mötesplats för alla, och här möts svenska ungdomar och invandrarungdomar. Nyligen hyrde vi Ekoxens bassäng för att tjejer som annars bär burka skulle kunna få bada.

Hon drömmer också om att öppna en museifilial i Skäggetorp, just för att nå fler. Hon mår väldigt bra när hon är ute i verkligheten.

Hanterar smalfilm

Ellikas karriär tog startskott i biografernas tecken, precis som många andra i hennes släkt. Cirkeln slöts alltså när hon tog biografkörkort – för ett sådant behövs för att kunna hantera icke-digital film.

– Ja, jag har ett nörderi för gamla biografer. Det är verkligen en konst att få till den mjuka övergången mellan två projektorer. Det magiska och mysiga knastrandet är borta nu när filmen är digital.

2002, medan sonen ännu var ett spädbarn, fick hon ett erbjudande att ta över föreståndarskapet för biografen i Söderköping, innan hon snart styrde kosan till Linköping.

– Då ringde de härifrån museet i bästa tänkbara tiden. Jag hade blivit lite bitter för att publiken inte kom, trots att jag hade beställt in riktigt bra filmer.

På Östergötlands museum behövde de någon som kunde handskas med 8- och 16-millimetersfilm från förr. För Ellika var det klockrent att få kombinera konst och historia.

– Där någonstans märkte jag att jag gick igång på att underhålla människor och få dem att må bättre. Jag åkte runt och visade film från Linköpings fyrtiotal till de äldre och många blev rörda och nostalgiska. Det hände till och med att man kände igen sig!

Finkultur i högstadiet

Så kom nästa steg. Hon fick erbjudande om att bli museipedagog, men inledningen kändes lite dramatisk när hon fick veta att hon skulle kombinera de två skilda världarna högstadieelever och konst.

– Vad läskigt, och vilken ångest jag hade hela sommaren innan uppdraget började. Sedan visade sig att det var den mest underbara gruppen man kunde tänka sig! Det förvandlade mig som person. Jag lärde mig att alla får tycka och tänka och tolka, och helst vill jag ju att alla ska vara lika aktiva som mig.

Hon lärde sig att tänka annorlunda kring ungas deltagande i konsten. Ett projekt minns hon särskilt väl, då de fick i uppgift att fritt tolka varsitt klassiskt verk utifrån egna reflektioner.

– Konst handlar om känslor. Det händer något när alla får komma till tals, utan censur. Det gäller bara att hitta metoderna. Vi hade workshops bland tavlorna i basutställningen, man fick ligga ner eller sitta i soffgrupper. Och vilka fantastiska saker de hittade på!

Nytolkningar

I Norrköping hade de också tjejgrupper där en flicka tolkade en klassisk målning av Johan Krouthén: ”Sovande pojke”.

– Det var många ungdomar som drogs till hans idylliska konst. Den flickan hade flytt från sitt hemland med ett svårt handikappat syskon och skrev en dikt om den sovande gossen nedanför höskullen som handlade minst lika mycket om henne själv. Idyllisk målning, tycker vi, men för henne var pojken död. Det händer något med konstverket också, när de får en kommentar.

Sedan inleddes ett graffitiprojekt, med grabbarna som sedan startade Framtiden. De monterade upp fyra jättestora väggar utanför museet där ungdomarna fick tolka verk med graffitikonst. Till exempel Carl Kylbergs 1800-talsmålning på ett nytt sätt.

Mer integration

Ellika tycker att vi fortfarande har en lång bit kvar för att museet ska bli en mötesplats för alla. Barn ska känna att det är deras museum, ungdomar från utsatta områden hör hemma här, och vuxna och allmänheten ska vilja gå hit.

– Jag kommer nog inte att nöja mig förrän det blir så. Det är viktigt att ha utmaningar. Jag trivs bäst när jag känner att jag gör skillnad med det kreativa. Att påverka någon positivt. Just högstadiet är en fantastisk ålder då känslorna sitter utanpå kroppen. Det kan man ta tillvara på. Det finns inga gränser, ingen censur. Det är metoden som är det viktiga.

Det blir inte mycket fritid över för Ellika, som bor lantligt i Norrköping. Hon jobbar både dagar, kvällar och en del helger: det blir helt enkelt en livsstil och engagemanget finns där hela tiden, både på gott och ont.

– Jag bara älskar övergivna platser och malplacerade hus. Jag bor själv i ett sådant. Kontrasten mellan industrilandskap och bullerbyhus är häftig. Det är som en bortglömd oas i Norrköping. Men jag älskar att bo ute på landet och joggar gärna för att få energi, och självklart pysslar jag med sonen. Han har också pysselperioder och tycker det är kul att vara med.

FAKTA Ellika Kyndel

Gör: Museipedagog och projektledare på Östergötlands museum.

Utbildning: ”Jag är 3 poäng från en kandidatexamen i konstvetenskap och visuell kommunikation”.

Född: I Stockholm.

Bor: I Norrköping, dit jag flyttade 2001.

Ålder: 40 år.

Familj: Sonen Love, som fyller 10 denna månad. Sedan är jag också kontaktfamilj till Joakim 13 år.

Intressen: Museet, joggning, slöjd, politik, marionettdockor.

Favoritfilm: Cinema Paradiso.

Bästa regissör: Woody Allen. Kairos röda ros är fantastisk!

Drömresa: Nya Zeeland, och så vill jag resa runt i USA:s biografhistoria.

Drivkraft: Jag blir engagerad av förändring.

Motto: ”Ingenting är fel”.

Förebild: Olof Palme. Och Samim, en av de ensamkommande flyktingbarnen. Jag inspireras av hans drivkraft och vishet. Träffade också Ingvar Carlsson när jag var 12 år. Jag åkte till Kungsträdgården bara för att se honom i hans demonstration.

Favoritplats i Linköping: Här ute utanför Östergötlands museum där det är liv och rörelse och skejtarna i poolen tar del av museets verksamhet utan att tänka på det. Hangaren är också bra, där brukar jag vara med sonen.