”Jag är en pedantisk bohem” Det är många människor och djur som har kommunikatören Monica Hallberg att tacka för sitt välbefinnande i dag. Linköpings-Posten tog en pratstund med Monica och upptäckte en helt ny, förunderlig värld i vår egen vardag.

Häromdagen begav jag mig ut till vackra Ljungs Slott norr om Linköping och vi som fanns på plats bjöds på en skön sensommarkväll i augusti. Mitt ärende var att träffa djurkommunikatören tillika veckans profil Monica Hallberg för att ta en liten pratstund innan den föreläsning, eller kanske snarare seminarium, som var kvällens huvudpunkt för henne och ett 30-tal besökare.

Att samtala med Monica var en behaglig upplevelse då hon frikostigt delade med sig av sin livshistoria och sina erfarenheter inom många olika områden. I dag bor hon i Vreta Kloster tillsammans med maken Ove och har flera utflugna barn som finns på lite olika håll i Sverige. Hennes nuvarande yrke är djurkommunikatör och hon är själv mycket medveten om den skepsis som många människor fortfarande har kring de förmågor som ligger till grund för yrket. Tidigare har Monica bland annat arbetat som egen företagare inom reklambranschen, både inom och utom företaget har ordet ”kommunikation” alltså varit centralt även tidigare i livet.

Monica berättar också för mig att hon tycker mycket om teater och så gott som all sorts musik, utom hårdrock som stressar henne. Hon trivs i hemmets vrå och kallar sig själv en pedantisk bohem, vissa saker är viktiga att de är på ett visst sätt medan andra saker inte alls har samma betydelse. Hon läser mycket, bland annat om vetenskap kring djurs egenskaper och förmåga att känna känslor. På senare år har detta uppmärksammats både i tidningar och i radio, även mer vetenskapliga undersökningar har kommit fram till att djur har känslor, kan känna både smärta, saknad och kan tänka framåt. Stora aktörer som Jordbruksverket och Sveriges Lantbruksuniversitet har också gett sig in på området.

Som liten växte 40-talisten Monica delvis upp på landet i en miljö där djuren hade en central roll, en funktion, en plats att fylla. Djuren hade egna namn och betraktades som unika individer, med de särskilda egenskaper och personligheter som var och en hade – en stor kontrast mot delar av dagens värld där storskaligheten och industrialiseringen har tagit överhanden och förvandlat individerna till ett kollektiv. De enskilda behoven har åsidosatts till förmån för de generella mängderna föda och annat som antas vara rätt. Det här är något som gör Monica ledsen, men samtidigt finns det hopp i och med att närproduktion och småskalighet är på frammarsch.

Men vad gör då en djurkommunikatör, undrade jag. Svaret är ganska naturligt, kommunicerar med djur. Men hur gör man det? Förklaringen är inte lätt, men den uppfattning jag får av Monica är att det är sinnesintryck och känslor som djuren på något sätt förmedlar och delar med sig av. Det enda hon på förhand vill känna till är vad djuret heter, hur gammalt det är och hur länge det har funnits hos matte eller husse. Under kommunikationen skriver Monica ner stolpar utifrån det som förmedlas från djuret och först därefter får ägaren ställa frågor. Detta sätt motverkar undermedvetna tolkningar, förklarar hon.

När Monicas förmåga visade sig för ungefär 20 år sedan var det inte särskilt accepterat i samhället och sågs nästan som någonting fult. Därför var det inte helt lätt att hantera förmågan i början, men efter hand kunde Monica hitta de personer som var mottagliga och öppna för möjligheten att det faktiskt kan fungera. I dag är situationen förändrad och djurkommunikationen är ett mer accepterat begrepp.

Under mitt möte med Monica fick jag ta del av flera fantastiska historier, bland annat om en hund som med sin känslighet för mögel och ett dåligt dricksvatten antagligen räddat sin familj från problem, en katt som försvunnit många tiotals mil bort med en flyttbil men ändå kommit tillrätta och en deprimerad häst som blivit pånyttfödd efter att ha fått flytta tillbaka till sin gamla box igen.

Vissa av historierna är snudd på otroliga för mig som utomstående, men samtidigt finns det bevisligen människor och djur som har hjälpts av Monica och andra med liknande förmågor. Det är svårt att bortse från och med tanke på att hundar till exempel kan användas för att känna av ett begynnande epilepsianfall, låg blodsockerhalt hos diabetiker och upptäcka olika sjukdomar är det ändå inte omöjligt för mig att tro på det. Tvärtom finns det en stor vilja inom mig att tro på det och dessutom en önskan att någon gång själv få uppleva någon liknande förmåga till att kommunicera med djur i min omgivning. Kanske kan det också bli så, vem vet?